Att ta sig in är inget vidare problem, inser jag strax efter att tanken på det lämpliga med ett spontant och godhjärtat inbrott slagit mig. Fönstret står öppet och trots att det är rätt tajt verkar det inte vara några problem att ta sig igenom det. Men så snavar jag till på fönsterblecket, det verkar sitta löst och börjar glida utåt. Någonting inuti det knäcks, materialet är inte så starkt och hållfast som tillverkarna trodde.
En stolt fönsterblecksfabriksarbetare, som likt alla kroppsarbetare är snäll och pliktskyldig, skulle givetvis säga upp sig från företaget som tillverkade fönsterblecken om han såg mig nu.
Troligtvis skulle han också hälla i ett par kilo mjöl eller havregryn i bläcksmeten för att stoppa produktionen. Och därefter hugga in en morakniv rätt igenom förmannens LCD-skärm. Ta en en bensinindränkt LO-flagga och trycka in den i käften på honom och hotar med att tända på. Men därefter bli mild och hjärtlig och tacka för en fin tid på jobbet. Bli kramig och klämmig och börjar göra närmanden på den oförstående kontorsroboten. Som helt tappat känslan för vanlig svensk arbetarkärlek och därför bara ger halvdana, stela svar på arbetarens närmanden. Svar han fått lära sig av en inhyrd manpower-konsult på någon svindyr ålandsfärjekonferens.
På samma resa låg det aset och tryckte en finska i sin a-hytt med fönster, badkar, dubbelsäng och minibar. Samtidigt som arbetaren låg själv och sov med sin stackars kuk i högerhanden. För att värma sig lite i fyllefrossan. Förutom kuken en tom litersflaska kosken över bröstet. Och ett par hundra gram stulna bufféräkor i en plasthink på golvet. Räkor som kyls av grusblandad is han huggit med sina egna händer uppe på däck eftersom bartendern vägrade servera honom en hink isbitar i baren. "Det är klädseln." sa bartenderjäveln och skakade på huvudet. Bara för att vår arbetare i fyllan och villan råkat pissa ner sina blåjeans.
Mardrömsklipp från kvällen spelas upp i hans arbetarhjärna där han ligger i sin C-hytt medvetslös, febrig och fyllesjuk: "Gå och lägg dig". "Sov bort ruset". "Du är inte välkommen här". "NEJ SA JAG!". "Nu får du inte äta mer av buffén". "Drick inte så mycket vin Johan". "Tafsa inte på mig, ditt perversa kräk". "Vakter, ta hand om honom". Och så några sekunders uppvaknande, då det hugger till i såren efter batongslagen i knäveck och ryggtavla. Därefter ännu fler oroliga drömmar.
Nej, för att passa ombord ska man bära dressmannkostym och eventuellt chinos från Kappahl. Dricka gin&tonic och bete sig arrogant. Annars duger man inte. Då är man inte värd nånting. Då ska man ligga och gråta och lida och vara halvt medvetslös och sova ruset av sig och vakna upp stinkande till ännu en dag av träldom och tristess.
Jag märker att jag börjar bli sentimental av allt tänkande på orättvisor. Alla ärliga människor går det tydligen åt helvete för. Samtidigt knäcker det till i knät eftersom benet glider ut i en onaturlig vinkel när fönsterblecket rör sig och slutligen slår i backen. Knät? Det har krånglat sen jag högg mig med miniyxa som barn. Sa aldrig något till nån om vad jag hade gjort. Det sved ut av helvete och jag fick svårt att arbeta vidare på kojan som jag och två äldre kompisar höll på att tillverka. Bad att få låna tejp, lindade löv och granris runt såret. Det sved och blödde igenom. Jag teg och arbetade vidare, men jag var halt och okoncentrerad och slarvade med bygget.
Dem frågade om jag mådde bra. "Inget vidare". "Det märks". "Tror jag är förkyld". "Åk
hem då". Så gick jag tre kilometer till huset som kompisen bodde i och ringde hem för att få skjuts. Knep käft. Försökte låta bli att grina. Såret läkte aldrig ordentligt och krånglar än idag.
Det händer att jag slår i bordskanter eller kliver upp ur swimmingpooler och upptäcker att det rinner blod utmed smalbenet. Anledningen att jag berättar allt det här är enkel: Jag vill bygga broar mellan mig och er. Målet är att ni ska ha förståelse och kanske en gnutta medkänsla om det inte är för mycket begärt. Jaja, ni vill att jag ska fortsätta min berättelse? Jag fastnar för mycket i tankegångar? Berättelsen kommer ingen vart? Ok. Låt gå för den här gången.
tisdag 30 september 2008
måndag 15 september 2008
Uppvaknande på innergård. Att pissa på en BonAquaflaska.
Jag vaknar. Men jag vaknar inte av att en förtvivlad ambulanskvinna tvingar på mig en syrgasmask. Inte heller vaknar jag av att hon visar bröna och våldför sig på mig. Jag vet inte varför jag förklarar allt det här för er. Troligtvis anar jag att ni är sjuka i huvudet. Vilka "ni" är?
En bra fråga som jag tyvärr vägrar svara på. Berättelsen måste fortsätta. Varför ska jag behöva berätta en massa självklarheter för er? Just det. Ge er. Låt upphetsningens rodnad svalna, skvätt lite ljummet kranvatten över kinderna vet jag. Skrik, ring en vän eller slå nån på käften. Lugna ner er bara för i helvete. Så. Känns det bättre? Bra: Var tyst och läs så ska du se att allting ordnar sig. Inga fler dumheter nu, capice?
När jag vaknar ligger jag på en gräsmatta. Gräsmattan ligger på en rätt välskött innergård. Inte så konstigt: Lägenhetssvenskarna måste alltid ha innergårdar med gräs. Illusionen av att leva mitt i naturen måste alltid finnas, vi är ett naturälskande folk som blir själmordsbenägna så fort vi inte ser vårt älskade gräs och hör våra trofasta pippifåglar däruppe i lövträden.
Plantera ett äppelträd, en tulpanrabatt, ett par ljugarbänkar och en nyponbuske. Bygg sedan femhundra lägenheter till. Mura, lägg betong, spruta ut giftiga avgaser med högtrycksslang utan anledning. Svensken kommer inte att bry sig. Fast i sin egen löjliga fantasivärld kommer han stå och leka älskar-älskar-inte med ett äppelblomblad medan sjuttio hektar granskog skövlas och oskyldiga rådjur skjuts till döds med hagelbrakare för att alla nya lägenheter ska ha någon tomt att byggas på. Sådan är vår folksjäl. Åt helvete med skog och vildmark. Det vi ser här och nu är det viktiga. Och ser vi något fel blir vi rädda och nervösa. "Ska vi gripa in?" Nej, vi fortsätter flacka omkring med blicken tills vi hittar något tryggt att vila ögonen på istället. Problemen försvinner av sig själva. "Det ordnar sig" är alla svenskars melodi.
Svenskens folksjäl är alltså förpestad och sjuk. Inget att göra åt. Ett gäng fina och sanna tankar, men var i helvete är jag någonstans? Gräsmattan omringas av nazibruna lägenhetslängor. Troligen ett miljonprojekt. Husen är inte särskilt intressanta. Det är de mindre, mer närliggande föremålen som intresserar mig. Först ser jag ut över gräsmattan. Där är små förbudsskyltar nerstuckna till höger och vänster: Inga hundar, inga glassar, ingen varmkorv, inget supande. Skyltarna verkar onödiga, platsen är helt ödelag. Förutom skyltarna ser jag en och annan syrenberså. . Några bänkar, en papperskorg. Gräsmattan helt ok men ett gäng maskrosor har fått övertagit vid en plätt på innergårdens mitt och förstör helhetsintrycket fullständigt.
Jag vrider lite på mig. Under mig har någon placerat en mörkblå fleecefilt. Den är bekväm och mjuk och skyddar mot gräset. Skönt, jag var gräsallergiker som barn och får fortfarande problem med klåda på somrarna. Till vänster om mig ligger en tom flaska BonAqua Citron. Nu blir jag riktigt illa till mods, eftersom källvatten är det äckligaste som finns. New-Age morsor, hälsofreaks, socialbidragstagare, omogna kvinnor och torra kontorsråttor är de enda som får ut något av drycken. Jag funderar en sekund på om jag kanske kan placeras i någon av de här tvivelaktiga grupperna.
Jag blir orolig eftersom jag gått arbetslös ett tag och faktiskt är socialbidragstagare. Vips så börjar det trycka på i blåsan. Fan så känslig man ska vara. Minsta tecken på oro och all vätska vill ut ur mig till vilket pris som helst. Så har det varit sen jag var tre år. Om det nu inte är en undermålig blåsa som orsakar mitt ständiga kasta-vatten-sug? Kanske nåt krux med njurarna? Helvete vad det trycker på. Borde jag pissa på flaskan som ett statement? Yes. Jag knäpper upp byxorna och kör. Etiketten lossnar sakta från flaskan, nu är det bara korkens feminina färg som avslöjar innehållet. Plötsligt får jag för mig att det ryker om etiketten. Är det solens varma strålar som får mitt piss att koka? Eller är det en kemisk försvarsreaktion som uppstår i etiketten då den besudlas av mig? Trött på alla funderingar sparkar jag till flaskan.
Den flyger nerför en närliggande trappa och försvinner. Etiketten trampar jag på. Varför den rök spelar ingen roll, det viktiga nu är att inte etiketten får gräsmattan att fatta eld. Jag trampar alltså ner skiten och häller över lite jord från en blomrabatt. Nu vill jag se mig omkring. Var är jag, vad har jag här att göra?
Men eftersom jag somnade i en skåpbil för en halvtimme sen har jag svårt att njuta av den här oväntade upplevelsen. Jag blir på dåligt humör - vem har spelat mig detta minst sagt ruttna spratt? Ett 2x2 meter stort fönster står på vid gavel precis bredvid mig. Det hade jag inte en tanke på när jag pissade ner flaskan. Tänk om nån jävel har fotograferat mig? Eller stått och fört anteckningar? Jag vill in i lägenheten, måste tala personen till rätta. Sticka till den okända betraktaren en hundring, skaka hand och gå därifrån. Med ett stort leende på läpparna. Lyckligt medveten om att allt är glömt och förlåtet. Jag är inget svin som ställer mig och pissar framför nåns fönster bara för sakens skull. Vill göra rätt för mig, så enkelt är det. Alltså måste jag ta mig in.
En bra fråga som jag tyvärr vägrar svara på. Berättelsen måste fortsätta. Varför ska jag behöva berätta en massa självklarheter för er? Just det. Ge er. Låt upphetsningens rodnad svalna, skvätt lite ljummet kranvatten över kinderna vet jag. Skrik, ring en vän eller slå nån på käften. Lugna ner er bara för i helvete. Så. Känns det bättre? Bra: Var tyst och läs så ska du se att allting ordnar sig. Inga fler dumheter nu, capice?
När jag vaknar ligger jag på en gräsmatta. Gräsmattan ligger på en rätt välskött innergård. Inte så konstigt: Lägenhetssvenskarna måste alltid ha innergårdar med gräs. Illusionen av att leva mitt i naturen måste alltid finnas, vi är ett naturälskande folk som blir själmordsbenägna så fort vi inte ser vårt älskade gräs och hör våra trofasta pippifåglar däruppe i lövträden.
Plantera ett äppelträd, en tulpanrabatt, ett par ljugarbänkar och en nyponbuske. Bygg sedan femhundra lägenheter till. Mura, lägg betong, spruta ut giftiga avgaser med högtrycksslang utan anledning. Svensken kommer inte att bry sig. Fast i sin egen löjliga fantasivärld kommer han stå och leka älskar-älskar-inte med ett äppelblomblad medan sjuttio hektar granskog skövlas och oskyldiga rådjur skjuts till döds med hagelbrakare för att alla nya lägenheter ska ha någon tomt att byggas på. Sådan är vår folksjäl. Åt helvete med skog och vildmark. Det vi ser här och nu är det viktiga. Och ser vi något fel blir vi rädda och nervösa. "Ska vi gripa in?" Nej, vi fortsätter flacka omkring med blicken tills vi hittar något tryggt att vila ögonen på istället. Problemen försvinner av sig själva. "Det ordnar sig" är alla svenskars melodi.
Svenskens folksjäl är alltså förpestad och sjuk. Inget att göra åt. Ett gäng fina och sanna tankar, men var i helvete är jag någonstans? Gräsmattan omringas av nazibruna lägenhetslängor. Troligen ett miljonprojekt. Husen är inte särskilt intressanta. Det är de mindre, mer närliggande föremålen som intresserar mig. Först ser jag ut över gräsmattan. Där är små förbudsskyltar nerstuckna till höger och vänster: Inga hundar, inga glassar, ingen varmkorv, inget supande. Skyltarna verkar onödiga, platsen är helt ödelag. Förutom skyltarna ser jag en och annan syrenberså. . Några bänkar, en papperskorg. Gräsmattan helt ok men ett gäng maskrosor har fått övertagit vid en plätt på innergårdens mitt och förstör helhetsintrycket fullständigt.
Jag vrider lite på mig. Under mig har någon placerat en mörkblå fleecefilt. Den är bekväm och mjuk och skyddar mot gräset. Skönt, jag var gräsallergiker som barn och får fortfarande problem med klåda på somrarna. Till vänster om mig ligger en tom flaska BonAqua Citron. Nu blir jag riktigt illa till mods, eftersom källvatten är det äckligaste som finns. New-Age morsor, hälsofreaks, socialbidragstagare, omogna kvinnor och torra kontorsråttor är de enda som får ut något av drycken. Jag funderar en sekund på om jag kanske kan placeras i någon av de här tvivelaktiga grupperna.
Jag blir orolig eftersom jag gått arbetslös ett tag och faktiskt är socialbidragstagare. Vips så börjar det trycka på i blåsan. Fan så känslig man ska vara. Minsta tecken på oro och all vätska vill ut ur mig till vilket pris som helst. Så har det varit sen jag var tre år. Om det nu inte är en undermålig blåsa som orsakar mitt ständiga kasta-vatten-sug? Kanske nåt krux med njurarna? Helvete vad det trycker på. Borde jag pissa på flaskan som ett statement? Yes. Jag knäpper upp byxorna och kör. Etiketten lossnar sakta från flaskan, nu är det bara korkens feminina färg som avslöjar innehållet. Plötsligt får jag för mig att det ryker om etiketten. Är det solens varma strålar som får mitt piss att koka? Eller är det en kemisk försvarsreaktion som uppstår i etiketten då den besudlas av mig? Trött på alla funderingar sparkar jag till flaskan.
Den flyger nerför en närliggande trappa och försvinner. Etiketten trampar jag på. Varför den rök spelar ingen roll, det viktiga nu är att inte etiketten får gräsmattan att fatta eld. Jag trampar alltså ner skiten och häller över lite jord från en blomrabatt. Nu vill jag se mig omkring. Var är jag, vad har jag här att göra?
Men eftersom jag somnade i en skåpbil för en halvtimme sen har jag svårt att njuta av den här oväntade upplevelsen. Jag blir på dåligt humör - vem har spelat mig detta minst sagt ruttna spratt? Ett 2x2 meter stort fönster står på vid gavel precis bredvid mig. Det hade jag inte en tanke på när jag pissade ner flaskan. Tänk om nån jävel har fotograferat mig? Eller stått och fört anteckningar? Jag vill in i lägenheten, måste tala personen till rätta. Sticka till den okända betraktaren en hundring, skaka hand och gå därifrån. Med ett stort leende på läpparna. Lyckligt medveten om att allt är glömt och förlåtet. Jag är inget svin som ställer mig och pissar framför nåns fönster bara för sakens skull. Vill göra rätt för mig, så enkelt är det. Alltså måste jag ta mig in.
onsdag 10 september 2008
Balansen är rubbad.
När det blev dags för den här flytten som jag håller på att beskriva så hittade jag tröjhelvetet längst ner i en gammal jack&jones-påse från 2003. Det bultade lite i tinningarna när jag tog på mig den. Som om något var fel, men som att inte ens hjärnan själv visste vad som pågick. Klockan var 0615, jag hade precis tankat flyttbilen. Var redo att sticka. Det fanns inte en enda sekund för eftertanke och löjligt tvivel. "Åh vad skönt det var att åter täckas av baptikmönstren" var allt jag kände. Jag vred om startnyckeln. Inbillade mig att tröjan på något sätt var specialsydd eftersom den satt så skönt kring bröstpartiet. Det var inte så noga att fläktremmen var åt helvete på bilen. Att jag hörde hur crecentcykeln helt omotiverat välte i lastutrymmet. Det berörde mig inte alls att dom snackade på P1 om Global Warming och glaciärernas gradvisa nedsmältning, det var problem för nojiga domedagsprofeter att ta i tu med.
Jag drog lite på skoj i de plojiga, lila snörena som hängde ner lite coolt från tröjans halsparti. För hårt - jag kände en svag kväljning, lite magsyra, eller kanske en bit osmält stekt ägg, var på väg att leta sig upp genom halsen. Men jag svalde glatt och snurrade nu istället pekfingret kring ett av snörena. Såg mig i backspegelen och skrattade glatt åt den härliga synen. Plötsligt förvrids mitt leende till ett plågat grin. Vad är det för ett jävla sätt att sitta i nån hyrbil 0615 lirkandes med fingret kring tröjsnören och spegla sig precis som nån trånsjuk bög? Nej, ge dig Jogge för i helvete.
Skakade glatt på huvudet och log. La i en växel och körde ut från Statoilparkeringen. Redo att lasta, redo att flytta, redo att ta tag i mitt liv.Vad som hade hänt var alltså följande, insåg jag tråkigt nog med häpnadsväckande psykologisk skärpa: Jag hade förträngt alltihopa.Fel-fel-fel-kanonen som sköt salut i skallen förut hade varit ett rop på hjälp från psyket, ett slags varsel om vad som skulle kunna hända om jag grävde djupare. Och nu, som herrskapet märker, har hela historien kommit upp till ytan igen.
Jag försöker koncentrera mig och låtsas om ingenting: Det är inflyttningsdag och jag har väl annat att tänka på än historien bakom baptik-tröjan? Men det går inte att släppa, som ni märker. Det formeligen pumpas fram information och fakta i fallet. Måste få andrum och tystnad. Jag ger mig inte, jag manar och styr med järnhand. Så här är det herr psyke: Baptikhistorien är avslutad. Du har fått ett hjärnspöke, det är inget att hänga upp sig på. Sinnessvaga får det alltjämnt, de vaknar med ångest om nätterna och ringer diverse jourhavande-vän-nummer och lägger på när någon svarar. Ditt spöke är ett, det har med baptik att göra och kära vän, vilken betydelse har det förbannade mönstret egentligen?
Jag bestämmer mig alltså för att hänga med i svängarna, agera handlingsmänniska igen. Bort med och traderaauktioner ur psyket. Och tvivlet. Och fasan. Och fram för nuet och möjligheten.
Det verkar lyckas. Nu är jag här, inte i tankens glödgande, helvetesliknande smedjor. Jag ser mig omkring: Vad flickvännen gör angår mig inte alls. Hon sköter sitt, och hon gör det bra. Eller? Jag bestämmer mig för att analysera henne, för att ta reda på vad är det för en kvinna jag är på väg att flytta ihop med. Känslorna som Mias utseende och sätt frammanar är väl sådär egentligen: "Fan så hon går", "fan så hon vattnar blommor" och slutligen "fan vilken hörntand jag skymtade i hennes käft" tänker jag och fimpar min Lucky Strike under skon. Det knastrar skönt och jag känner mig mäktig, men handlingen dämpar inte lusten att sticka härifrån. Men att sticka, det är en omöjlighet och en rentav löjlig tanke.
Du får stå ditt kast Jogge, du är en vuxen man nu. Ingen nioårig lantis som puttar ner sin brud från gungan och snor hennes stenkulor. Det här är ett seriöst förhållande. Med ömsesidig kärlek, förståelse, passion, orgasm. Ja ja ja mannen. Flytten med Mia är precis vad du behöver. Hon ger stadga och mening åt tillvaron. Gör hon? Jag börjar fumla med kartongerna och tappar bland annat en förpackning ungerskt porslin varpå en granne, som tydligen stått och glott ett tag, skriker att jag borde ta en paus så att "inte allt barkar åt helvete". Som svar pekar jag finger och går in hyrbilen. Blir stående ett tag, får syn på madrassen som jag inte burit in än, slänger ut den över ett gäng kartonger och lägger mig. "vad fan ska det bli av det här" hinner jag tänka innan det återigen svartnar.
Jag drog lite på skoj i de plojiga, lila snörena som hängde ner lite coolt från tröjans halsparti. För hårt - jag kände en svag kväljning, lite magsyra, eller kanske en bit osmält stekt ägg, var på väg att leta sig upp genom halsen. Men jag svalde glatt och snurrade nu istället pekfingret kring ett av snörena. Såg mig i backspegelen och skrattade glatt åt den härliga synen. Plötsligt förvrids mitt leende till ett plågat grin. Vad är det för ett jävla sätt att sitta i nån hyrbil 0615 lirkandes med fingret kring tröjsnören och spegla sig precis som nån trånsjuk bög? Nej, ge dig Jogge för i helvete.
Skakade glatt på huvudet och log. La i en växel och körde ut från Statoilparkeringen. Redo att lasta, redo att flytta, redo att ta tag i mitt liv.Vad som hade hänt var alltså följande, insåg jag tråkigt nog med häpnadsväckande psykologisk skärpa: Jag hade förträngt alltihopa.Fel-fel-fel-kanonen som sköt salut i skallen förut hade varit ett rop på hjälp från psyket, ett slags varsel om vad som skulle kunna hända om jag grävde djupare. Och nu, som herrskapet märker, har hela historien kommit upp till ytan igen.
Jag försöker koncentrera mig och låtsas om ingenting: Det är inflyttningsdag och jag har väl annat att tänka på än historien bakom baptik-tröjan? Men det går inte att släppa, som ni märker. Det formeligen pumpas fram information och fakta i fallet. Måste få andrum och tystnad. Jag ger mig inte, jag manar och styr med järnhand. Så här är det herr psyke: Baptikhistorien är avslutad. Du har fått ett hjärnspöke, det är inget att hänga upp sig på. Sinnessvaga får det alltjämnt, de vaknar med ångest om nätterna och ringer diverse jourhavande-vän-nummer och lägger på när någon svarar. Ditt spöke är ett, det har med baptik att göra och kära vän, vilken betydelse har det förbannade mönstret egentligen?
Jag bestämmer mig alltså för att hänga med i svängarna, agera handlingsmänniska igen. Bort med och traderaauktioner ur psyket. Och tvivlet. Och fasan. Och fram för nuet och möjligheten.
Det verkar lyckas. Nu är jag här, inte i tankens glödgande, helvetesliknande smedjor. Jag ser mig omkring: Vad flickvännen gör angår mig inte alls. Hon sköter sitt, och hon gör det bra. Eller? Jag bestämmer mig för att analysera henne, för att ta reda på vad är det för en kvinna jag är på väg att flytta ihop med. Känslorna som Mias utseende och sätt frammanar är väl sådär egentligen: "Fan så hon går", "fan så hon vattnar blommor" och slutligen "fan vilken hörntand jag skymtade i hennes käft" tänker jag och fimpar min Lucky Strike under skon. Det knastrar skönt och jag känner mig mäktig, men handlingen dämpar inte lusten att sticka härifrån. Men att sticka, det är en omöjlighet och en rentav löjlig tanke.
Du får stå ditt kast Jogge, du är en vuxen man nu. Ingen nioårig lantis som puttar ner sin brud från gungan och snor hennes stenkulor. Det här är ett seriöst förhållande. Med ömsesidig kärlek, förståelse, passion, orgasm. Ja ja ja mannen. Flytten med Mia är precis vad du behöver. Hon ger stadga och mening åt tillvaron. Gör hon? Jag börjar fumla med kartongerna och tappar bland annat en förpackning ungerskt porslin varpå en granne, som tydligen stått och glott ett tag, skriker att jag borde ta en paus så att "inte allt barkar åt helvete". Som svar pekar jag finger och går in hyrbilen. Blir stående ett tag, får syn på madrassen som jag inte burit in än, slänger ut den över ett gäng kartonger och lägger mig. "vad fan ska det bli av det här" hinner jag tänka innan det återigen svartnar.
måndag 25 augusti 2008
Den första veckan
Det börjar när vi flyttar in i lägenheten, som är en halvdann trea i Vasastan. Vasastan i Linköping alltså. Vindens, studentens och cykelns stad.
Närmare bestämt så börjar det jävliga den 1/9. Vilket är datumet för flytten. Jag kör omkring i nån stor hyrbil. Jag packar, stånkar och river mig på kartongerna. Jag drar med andra ord det tunga lasset medan flickvännen hjälper till att packa upp det allra nödvändigaste i lägenheten. Det här älskar jag. Tungt kroppsarbete. Fåglarna visslar och verkar nästan onaturligt upprymda. Svårt att inte bli påverkad av de små gynnarnas kvittrande.
Deras glädje, eller parningsrop eller lockrop eller vad nu kvittrandena egentligen är, smittar av sig. Plötsligt börjar även jag vissla och nynna och vid ett tillfälle nickar jag glatt till nån sliten gumma som går förbi med två priso-kassar fyllda med grönsaker. Hon skrattar nervöst och försöker le, men nervositeten och skräcken lyser igenom. Strax efter min hälsning börjar hon gå snabbare. Inte nog med det, nu andas hon tungt och rossligt och när som helst känner jag att hon kommer att kvävas. På något sätt lyckas hon hålla tillbaka dödsrosslingarna en liten stund. Hon stannar till, blickar tomt och nästan spöklikt omkring sig, och springer sedan in i en närliggande trappuppgång. Där snubblar hon till på tröskeln varpå ett gäng körsbärstomater rullar ut ur påsen och ner i en rabatt. Hon stannar upp och kollar panikartat på dem. Sen vänder hon blicken mot mig, ger ifrån sig ett dämpat skrik. Därpå springer hon in i uppgången, vidare uppför någon trappa och försvinner spårlöst ur mitt liv.Allt det här gör att jag känner mig stark och självsäker. Kan tydligen både bära kartonger, skrämma slag på folk och vissla. Och göra det in i helvete bra dessutom.
Jag pratar inte alls med tjejen under arbetet med flytten. Undviker hennes blickar och grymtar bara till svar när hon försöker inleda en konversation. Har nog med mitt eget, har inte tid att diskutera oväsentligheter såsom vart vi ska ha vilken tavla och vad vi ska äta på kvällen. Det är frågor att diskutera senare, efter arbetets slut. En sak i taget är min melodi. Efter att ha burit omkring på alla dessa jävla kartonger en timme börjar det snurra i skallen av vätskebrist och trötthet. Det är tidernas brittsommarväder. Hela 25 grader varmt ute - svettigt och jävligt och på nåt sätt fuktigt och kvavt överallt. Försöker koncentrera mig, tänker "här och nu", "här och nu" och ignorerar det vidriga faktum att det rinner och droppar varma små svettkulor från pannan och ner på kartongerna.
Ser mig omkring i förhoppning om att hitta något intressant, som får mig att glömma tröttheten och svettningarna. Men omvärlden erbjuder ingen som helst stimulans, bara löv, träd och höghus. Till slut ser jag ner mot min mage och äntligen hittar jag något som associationsmotorn i huvudet kan spinna vidare på.
Nu tänker jag inte på värmen, svetten och mitt allmänna lidande. Vad som facinerar mig är min ärmlösa baptik-t-shirt. Mönstret på tröjan har alltid facinerat mig. Är alla dessa cirkel- och spiralformationer verkligen en slump? Det hade säljaren på blocket alltså mage att påstå. Jag svarade snällt på hennes mail. Betalade in pengarna och låtsades vara glad och tacksam när hon gratulerade mig till ett bra köp. Senare på kvällen kom ytterligare ett mail där det stod "viktig inofrmation om din tröja" i ämnesraden. Det verkade vara någonting skumt på gång. Tröjan hade kostat mig femtio kronor och jag ställde därför inte någrasomhelst krav på good-will eller visad glädje från säljaren. Jag ville ha på mig min t-shirt i solen. Lyssna på psytrance och hålla käften, liksom. Inte läsa en massa "inofrmation" om baptik skrivna av nån okänd hona från Ljungskile.
Länge lät jag mailet ligga kvar i inkorgen utan att öppna det. Dagarna gick. Jag minns att jag började äta grapefrukt och kreatin. Att jag blev mer hungrig på allt vad livet kunde erbjuda; mat, kvinnor, slagsmål, vin, kunskap och dataspel. Tröjan bar jag allt oftare. Till slut kunde jag inte sova utan att ha tröjan på mig. Det gick bra att somna och så utan den, men framåt tretiden vaknade jag uppskrämd och rädd och kände ett desperat behov av att skyla min överkropp. Täcket gav inte tillräckligt skydd, inte heller mina andra tröjor. Det enda som gjorde mig lugn och sömnig igen var baptiktröjan. Det var en bra, men konstig period av mitt liv.
En kväll klädde jag av mig i kalsonger och kröp till kojs. Så kände jag hur jag lixom mer eller mindre styrdes upp och ut ur sängen. Hamnade til slut vid min laptop, som låg på laddning under sängen. Precis som ungar gör när de vill gotta sig med ett knippe serietidningar så la jag mig nu på mage med benen sprattlade och farande mer eller mindre okontrollerat. Det var uppenbart att jag var uppspelt och vild. Vad målet med allt arbete och barnsligt tjafs var hade jag trots min glädje och upphetsning ingen aning om. Jag bara fortsatte och lät kroppen köra på, väntade spänt på vad som skulle komma att ske. Det var kallt om naveln och området däromkring. Dessutom tröcks kuken mot studentbostäders jävla parkettgolv och mer tanken på än känslan av det gjorde mig smått illamående. Så surrade fanskapet till laptop igång och varpå msn messenger autostartades av okänd anledning.
Som i trans tog jag mig in i inkorgen. Nu förstod jag vad som var i görningen: öppnandet av säljarens infomail. Det visade sig vara åt helvete för mycket på alla sätt. Det var omänskligt och sjukt: Här kunde jag i detalj få reda på hur tillverkningen av en baptik-thirt går till. Men inte bara det: Tröjans historia, kända baptik-bärare och tvättråd. Längst mer i mailet hade säljaren skrivit
TRÖJANS TIDIGARE ÄGARE
Mats Nilsson mats.miklo@ma.addici.com
Lollo Petterson lolliz@hotmail.com
"Frippe" mjukis_glassen@gmail.com
"varför?", "varför?", "varför?" skrek jag, i ett desperat behov av något slags svar på alla mina funderingar. Varför fick jag deras mailadresser? Varför hade tre personer av olika kön och ålder ägt tröjan? Varför låg jag här? Varför är stångåstadens golv så kalla och hårda och omöjliga för den mänskliga kroppen att anpassa sig till? Det var som om ett tjugotal floder svämmade över samtidigt inne i skallen och spred paranoia och skräck i psyket på mig. Fem miljarder frågor utan svar ställda under loppet av tre sekunder. Inte konstigt att saker började snurra allt snabbare. Floderna gick inte att stoppa. Til slut blev det för mycket, jag såg en ljusblixt och svimmade av förvirrning, oro och mental härdsmälta.
Jag hade svår huvudvärk och yrsel när jag vaknade. Gick ut och bara vandrade helt planlöst i flera timmar för att koppla av från den pärs jag gått igenom tidigare på kvällen. Jag gick till Statoil och köpte Lucky Strike och ett sexpack för att lugna ner mig. Drack och rökte, sparkade sönder nån jävla trähäst i en lekpark. Och när solen gick upp och jag var på väg hem svor jag på att aldrig mer tänka på det som hade hänt. Det lyckades. Tills nu.
Närmare bestämt så börjar det jävliga den 1/9. Vilket är datumet för flytten. Jag kör omkring i nån stor hyrbil. Jag packar, stånkar och river mig på kartongerna. Jag drar med andra ord det tunga lasset medan flickvännen hjälper till att packa upp det allra nödvändigaste i lägenheten. Det här älskar jag. Tungt kroppsarbete. Fåglarna visslar och verkar nästan onaturligt upprymda. Svårt att inte bli påverkad av de små gynnarnas kvittrande.
Deras glädje, eller parningsrop eller lockrop eller vad nu kvittrandena egentligen är, smittar av sig. Plötsligt börjar även jag vissla och nynna och vid ett tillfälle nickar jag glatt till nån sliten gumma som går förbi med två priso-kassar fyllda med grönsaker. Hon skrattar nervöst och försöker le, men nervositeten och skräcken lyser igenom. Strax efter min hälsning börjar hon gå snabbare. Inte nog med det, nu andas hon tungt och rossligt och när som helst känner jag att hon kommer att kvävas. På något sätt lyckas hon hålla tillbaka dödsrosslingarna en liten stund. Hon stannar till, blickar tomt och nästan spöklikt omkring sig, och springer sedan in i en närliggande trappuppgång. Där snubblar hon till på tröskeln varpå ett gäng körsbärstomater rullar ut ur påsen och ner i en rabatt. Hon stannar upp och kollar panikartat på dem. Sen vänder hon blicken mot mig, ger ifrån sig ett dämpat skrik. Därpå springer hon in i uppgången, vidare uppför någon trappa och försvinner spårlöst ur mitt liv.Allt det här gör att jag känner mig stark och självsäker. Kan tydligen både bära kartonger, skrämma slag på folk och vissla. Och göra det in i helvete bra dessutom.
Jag pratar inte alls med tjejen under arbetet med flytten. Undviker hennes blickar och grymtar bara till svar när hon försöker inleda en konversation. Har nog med mitt eget, har inte tid att diskutera oväsentligheter såsom vart vi ska ha vilken tavla och vad vi ska äta på kvällen. Det är frågor att diskutera senare, efter arbetets slut. En sak i taget är min melodi. Efter att ha burit omkring på alla dessa jävla kartonger en timme börjar det snurra i skallen av vätskebrist och trötthet. Det är tidernas brittsommarväder. Hela 25 grader varmt ute - svettigt och jävligt och på nåt sätt fuktigt och kvavt överallt. Försöker koncentrera mig, tänker "här och nu", "här och nu" och ignorerar det vidriga faktum att det rinner och droppar varma små svettkulor från pannan och ner på kartongerna.
Ser mig omkring i förhoppning om att hitta något intressant, som får mig att glömma tröttheten och svettningarna. Men omvärlden erbjuder ingen som helst stimulans, bara löv, träd och höghus. Till slut ser jag ner mot min mage och äntligen hittar jag något som associationsmotorn i huvudet kan spinna vidare på.
Nu tänker jag inte på värmen, svetten och mitt allmänna lidande. Vad som facinerar mig är min ärmlösa baptik-t-shirt. Mönstret på tröjan har alltid facinerat mig. Är alla dessa cirkel- och spiralformationer verkligen en slump? Det hade säljaren på blocket alltså mage att påstå. Jag svarade snällt på hennes mail. Betalade in pengarna och låtsades vara glad och tacksam när hon gratulerade mig till ett bra köp. Senare på kvällen kom ytterligare ett mail där det stod "viktig inofrmation om din tröja" i ämnesraden. Det verkade vara någonting skumt på gång. Tröjan hade kostat mig femtio kronor och jag ställde därför inte någrasomhelst krav på good-will eller visad glädje från säljaren. Jag ville ha på mig min t-shirt i solen. Lyssna på psytrance och hålla käften, liksom. Inte läsa en massa "inofrmation" om baptik skrivna av nån okänd hona från Ljungskile.
Länge lät jag mailet ligga kvar i inkorgen utan att öppna det. Dagarna gick. Jag minns att jag började äta grapefrukt och kreatin. Att jag blev mer hungrig på allt vad livet kunde erbjuda; mat, kvinnor, slagsmål, vin, kunskap och dataspel. Tröjan bar jag allt oftare. Till slut kunde jag inte sova utan att ha tröjan på mig. Det gick bra att somna och så utan den, men framåt tretiden vaknade jag uppskrämd och rädd och kände ett desperat behov av att skyla min överkropp. Täcket gav inte tillräckligt skydd, inte heller mina andra tröjor. Det enda som gjorde mig lugn och sömnig igen var baptiktröjan. Det var en bra, men konstig period av mitt liv.
En kväll klädde jag av mig i kalsonger och kröp till kojs. Så kände jag hur jag lixom mer eller mindre styrdes upp och ut ur sängen. Hamnade til slut vid min laptop, som låg på laddning under sängen. Precis som ungar gör när de vill gotta sig med ett knippe serietidningar så la jag mig nu på mage med benen sprattlade och farande mer eller mindre okontrollerat. Det var uppenbart att jag var uppspelt och vild. Vad målet med allt arbete och barnsligt tjafs var hade jag trots min glädje och upphetsning ingen aning om. Jag bara fortsatte och lät kroppen köra på, väntade spänt på vad som skulle komma att ske. Det var kallt om naveln och området däromkring. Dessutom tröcks kuken mot studentbostäders jävla parkettgolv och mer tanken på än känslan av det gjorde mig smått illamående. Så surrade fanskapet till laptop igång och varpå msn messenger autostartades av okänd anledning.
Som i trans tog jag mig in i inkorgen. Nu förstod jag vad som var i görningen: öppnandet av säljarens infomail. Det visade sig vara åt helvete för mycket på alla sätt. Det var omänskligt och sjukt: Här kunde jag i detalj få reda på hur tillverkningen av en baptik-thirt går till. Men inte bara det: Tröjans historia, kända baptik-bärare och tvättråd. Längst mer i mailet hade säljaren skrivit
TRÖJANS TIDIGARE ÄGARE
Mats Nilsson mats.miklo@ma.addici.com
Lollo Petterson lolliz@hotmail.com
"Frippe" mjukis_glassen@gmail.com
"varför?", "varför?", "varför?" skrek jag, i ett desperat behov av något slags svar på alla mina funderingar. Varför fick jag deras mailadresser? Varför hade tre personer av olika kön och ålder ägt tröjan? Varför låg jag här? Varför är stångåstadens golv så kalla och hårda och omöjliga för den mänskliga kroppen att anpassa sig till? Det var som om ett tjugotal floder svämmade över samtidigt inne i skallen och spred paranoia och skräck i psyket på mig. Fem miljarder frågor utan svar ställda under loppet av tre sekunder. Inte konstigt att saker började snurra allt snabbare. Floderna gick inte att stoppa. Til slut blev det för mycket, jag såg en ljusblixt och svimmade av förvirrning, oro och mental härdsmälta.
Jag hade svår huvudvärk och yrsel när jag vaknade. Gick ut och bara vandrade helt planlöst i flera timmar för att koppla av från den pärs jag gått igenom tidigare på kvällen. Jag gick till Statoil och köpte Lucky Strike och ett sexpack för att lugna ner mig. Drack och rökte, sparkade sönder nån jävla trähäst i en lekpark. Och när solen gick upp och jag var på väg hem svor jag på att aldrig mer tänka på det som hade hänt. Det lyckades. Tills nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)