Den första veckan

Det börjar när vi flyttar in i lägenheten, som är en halvdann trea i Vasastan. Vasastan i Linköping alltså. Vindens, studentens och cykelns stad.

Närmare bestämt så börjar det jävliga den 1/9. Vilket är datumet för flytten. Jag kör omkring i nån stor hyrbil. Jag packar, stånkar och river mig på kartongerna. Jag drar med andra ord det tunga lasset medan flickvännen hjälper till att packa upp det allra nödvändigaste i lägenheten. Det här älskar jag. Tungt kroppsarbete. Fåglarna visslar och verkar nästan onaturligt upprymda. Svårt att inte bli påverkad av de små gynnarnas kvittrande.

Deras glädje, eller parningsrop eller lockrop eller vad nu kvittrandena egentligen är, smittar av sig. Plötsligt börjar även jag vissla och nynna och vid ett tillfälle nickar jag glatt till nån sliten gumma som går förbi med två priso-kassar fyllda med grönsaker. Hon skrattar nervöst och försöker le, men nervositeten och skräcken lyser igenom. Strax efter min hälsning börjar hon gå snabbare. Inte nog med det, nu andas hon tungt och rossligt och när som helst känner jag att hon kommer att kvävas. På något sätt lyckas hon hålla tillbaka dödsrosslingarna en liten stund. Hon stannar till, blickar tomt och nästan spöklikt omkring sig, och springer sedan in i en närliggande trappuppgång. Där snubblar hon till på tröskeln varpå ett gäng körsbärstomater rullar ut ur påsen och ner i en rabatt. Hon stannar upp och kollar panikartat på dem. Sen vänder hon blicken mot mig, ger ifrån sig ett dämpat skrik. Därpå springer hon in i uppgången, vidare uppför någon trappa och försvinner spårlöst ur mitt liv.Allt det här gör att jag känner mig stark och självsäker. Kan tydligen både bära kartonger, skrämma slag på folk och vissla. Och göra det in i helvete bra dessutom.

Jag pratar inte alls med tjejen under arbetet med flytten. Undviker hennes blickar och grymtar bara till svar när hon försöker inleda en konversation. Har nog med mitt eget, har inte tid att diskutera oväsentligheter såsom vart vi ska ha vilken tavla och vad vi ska äta på kvällen. Det är frågor att diskutera senare, efter arbetets slut. En sak i taget är min melodi. Efter att ha burit omkring på alla dessa jävla kartonger en timme börjar det snurra i skallen av vätskebrist och trötthet. Det är tidernas brittsommarväder. Hela 25 grader varmt ute - svettigt och jävligt och på nåt sätt fuktigt och kvavt överallt. Försöker koncentrera mig, tänker "här och nu", "här och nu" och ignorerar det vidriga faktum att det rinner och droppar varma små svettkulor från pannan och ner på kartongerna.

Ser mig omkring i förhoppning om att hitta något intressant, som får mig att glömma tröttheten och svettningarna. Men omvärlden erbjuder ingen som helst stimulans, bara löv, träd och höghus. Till slut ser jag ner mot min mage och äntligen hittar jag något som associationsmotorn i huvudet kan spinna vidare på.

Nu tänker jag inte på värmen, svetten och mitt allmänna lidande. Vad som facinerar mig är min ärmlösa baptik-t-shirt. Mönstret på tröjan har alltid facinerat mig. Är alla dessa cirkel- och spiralformationer verkligen en slump? Det hade säljaren på blocket alltså mage att påstå. Jag svarade snällt på hennes mail. Betalade in pengarna och låtsades vara glad och tacksam när hon gratulerade mig till ett bra köp. Senare på kvällen kom ytterligare ett mail där det stod "viktig inofrmation om din tröja" i ämnesraden. Det verkade vara någonting skumt på gång. Tröjan hade kostat mig femtio kronor och jag ställde därför inte någrasomhelst krav på good-will eller visad glädje från säljaren. Jag ville ha på mig min t-shirt i solen. Lyssna på psytrance och hålla käften, liksom. Inte läsa en massa "inofrmation" om baptik skrivna av nån okänd hona från Ljungskile.

Länge lät jag mailet ligga kvar i inkorgen utan att öppna det. Dagarna gick. Jag minns att jag började äta grapefrukt och kreatin. Att jag blev mer hungrig på allt vad livet kunde erbjuda; mat, kvinnor, slagsmål, vin, kunskap och dataspel. Tröjan bar jag allt oftare. Till slut kunde jag inte sova utan att ha tröjan på mig. Det gick bra att somna och så utan den, men framåt tretiden vaknade jag uppskrämd och rädd och kände ett desperat behov av att skyla min överkropp. Täcket gav inte tillräckligt skydd, inte heller mina andra tröjor. Det enda som gjorde mig lugn och sömnig igen var baptiktröjan. Det var en bra, men konstig period av mitt liv.

En kväll klädde jag av mig i kalsonger och kröp till kojs. Så kände jag hur jag lixom mer eller mindre styrdes upp och ut ur sängen. Hamnade til slut vid min laptop, som låg på laddning under sängen. Precis som ungar gör när de vill gotta sig med ett knippe serietidningar så la jag mig nu på mage med benen sprattlade och farande mer eller mindre okontrollerat. Det var uppenbart att jag var uppspelt och vild. Vad målet med allt arbete och barnsligt tjafs var hade jag trots min glädje och upphetsning ingen aning om. Jag bara fortsatte och lät kroppen köra på, väntade spänt på vad som skulle komma att ske. Det var kallt om naveln och området däromkring. Dessutom tröcks kuken mot studentbostäders jävla parkettgolv och mer tanken på än känslan av det gjorde mig smått illamående. Så surrade fanskapet till laptop igång och varpå msn messenger autostartades av okänd anledning.

Som i trans tog jag mig in i inkorgen. Nu förstod jag vad som var i görningen: öppnandet av säljarens infomail. Det visade sig vara åt helvete för mycket på alla sätt. Det var omänskligt och sjukt: Här kunde jag i detalj få reda på hur tillverkningen av en baptik-thirt går till. Men inte bara det: Tröjans historia, kända baptik-bärare och tvättråd. Längst mer i mailet hade säljaren skrivit

TRÖJANS TIDIGARE ÄGARE
Mats Nilsson mats.miklo@ma.addici.com
Lollo Petterson lolliz@hotmail.com
"Frippe" mjukis_glassen@gmail.com

"varför?", "varför?", "varför?" skrek jag, i ett desperat behov av något slags svar på alla mina funderingar. Varför fick jag deras mailadresser? Varför hade tre personer av olika kön och ålder ägt tröjan? Varför låg jag här? Varför är stångåstadens golv så kalla och hårda och omöjliga för den mänskliga kroppen att anpassa sig till? Det var som om ett tjugotal floder svämmade över samtidigt inne i skallen och spred paranoia och skräck i psyket på mig. Fem miljarder frågor utan svar ställda under loppet av tre sekunder. Inte konstigt att saker började snurra allt snabbare. Floderna gick inte att stoppa. Til slut blev det för mycket, jag såg en ljusblixt och svimmade av förvirrning, oro och mental härdsmälta.

Jag hade svår huvudvärk och yrsel när jag vaknade. Gick ut och bara vandrade helt planlöst i flera timmar för att koppla av från den pärs jag gått igenom tidigare på kvällen. Jag gick till Statoil och köpte Lucky Strike och ett sexpack för att lugna ner mig. Drack och rökte, sparkade sönder nån jävla trähäst i en lekpark. Och när solen gick upp och jag var på väg hem svor jag på att aldrig mer tänka på det som hade hänt. Det lyckades. Tills nu.