Uppvaknande på innergård. Att pissa på en BonAquaflaska.

Jag vaknar. Men jag vaknar inte av att en förtvivlad ambulanskvinna tvingar på mig en syrgasmask. Inte heller vaknar jag av att hon visar bröna och våldför sig på mig. Jag vet inte varför jag förklarar allt det här för er. Troligtvis anar jag att ni är sjuka i huvudet. Vilka "ni" är?

En bra fråga som jag tyvärr vägrar svara på. Berättelsen måste fortsätta. Varför ska jag behöva berätta en massa självklarheter för er? Just det. Ge er. Låt upphetsningens rodnad svalna, skvätt lite ljummet kranvatten över kinderna vet jag. Skrik, ring en vän eller slå nån på käften. Lugna ner er bara för i helvete. Så. Känns det bättre? Bra: Var tyst och läs så ska du se att allting ordnar sig. Inga fler dumheter nu, capice?

När jag vaknar ligger jag på en gräsmatta. Gräsmattan ligger på en rätt välskött innergård. Inte så konstigt: Lägenhetssvenskarna måste alltid ha innergårdar med gräs. Illusionen av att leva mitt i naturen måste alltid finnas, vi är ett naturälskande folk som blir själmordsbenägna så fort vi inte ser vårt älskade gräs och hör våra trofasta pippifåglar däruppe i lövträden.

Plantera ett äppelträd, en tulpanrabatt, ett par ljugarbänkar och en nyponbuske. Bygg sedan femhundra lägenheter till. Mura, lägg betong, spruta ut giftiga avgaser med högtrycksslang utan anledning. Svensken kommer inte att bry sig. Fast i sin egen löjliga fantasivärld kommer han stå och leka älskar-älskar-inte med ett äppelblomblad medan sjuttio hektar granskog skövlas och oskyldiga rådjur skjuts till döds med hagelbrakare för att alla nya lägenheter ska ha någon tomt att byggas på. Sådan är vår folksjäl. Åt helvete med skog och vildmark. Det vi ser här och nu är det viktiga. Och ser vi något fel blir vi rädda och nervösa. "Ska vi gripa in?" Nej, vi fortsätter flacka omkring med blicken tills vi hittar något tryggt att vila ögonen på istället. Problemen försvinner av sig själva. "Det ordnar sig" är alla svenskars melodi.

Svenskens folksjäl är alltså förpestad och sjuk. Inget att göra åt. Ett gäng fina och sanna tankar, men var i helvete är jag någonstans? Gräsmattan omringas av nazibruna lägenhetslängor. Troligen ett miljonprojekt. Husen är inte särskilt intressanta. Det är de mindre, mer närliggande föremålen som intresserar mig. Först ser jag ut över gräsmattan. Där är små förbudsskyltar nerstuckna till höger och vänster: Inga hundar, inga glassar, ingen varmkorv, inget supande. Skyltarna verkar onödiga, platsen är helt ödelag. Förutom skyltarna ser jag en och annan syrenberså. . Några bänkar, en papperskorg. Gräsmattan helt ok men ett gäng maskrosor har fått övertagit vid en plätt på innergårdens mitt och förstör helhetsintrycket fullständigt.

Jag vrider lite på mig. Under mig har någon placerat en mörkblå fleecefilt. Den är bekväm och mjuk och skyddar mot gräset. Skönt, jag var gräsallergiker som barn och får fortfarande problem med klåda på somrarna. Till vänster om mig ligger en tom flaska BonAqua Citron. Nu blir jag riktigt illa till mods, eftersom källvatten är det äckligaste som finns. New-Age morsor, hälsofreaks, socialbidragstagare, omogna kvinnor och torra kontorsråttor är de enda som får ut något av drycken. Jag funderar en sekund på om jag kanske kan placeras i någon av de här tvivelaktiga grupperna.

Jag blir orolig eftersom jag gått arbetslös ett tag och faktiskt är socialbidragstagare. Vips så börjar det trycka på i blåsan. Fan så känslig man ska vara. Minsta tecken på oro och all vätska vill ut ur mig till vilket pris som helst. Så har det varit sen jag var tre år. Om det nu inte är en undermålig blåsa som orsakar mitt ständiga kasta-vatten-sug? Kanske nåt krux med njurarna? Helvete vad det trycker på. Borde jag pissa på flaskan som ett statement? Yes. Jag knäpper upp byxorna och kör. Etiketten lossnar sakta från flaskan, nu är det bara korkens feminina färg som avslöjar innehållet. Plötsligt får jag för mig att det ryker om etiketten. Är det solens varma strålar som får mitt piss att koka? Eller är det en kemisk försvarsreaktion som uppstår i etiketten då den besudlas av mig? Trött på alla funderingar sparkar jag till flaskan.

Den flyger nerför en närliggande trappa och försvinner. Etiketten trampar jag på. Varför den rök spelar ingen roll, det viktiga nu är att inte etiketten får gräsmattan att fatta eld. Jag trampar alltså ner skiten och häller över lite jord från en blomrabatt. Nu vill jag se mig omkring. Var är jag, vad har jag här att göra?

Men eftersom jag somnade i en skåpbil för en halvtimme sen har jag svårt att njuta av den här oväntade upplevelsen. Jag blir på dåligt humör - vem har spelat mig detta minst sagt ruttna spratt? Ett 2x2 meter stort fönster står på vid gavel precis bredvid mig. Det hade jag inte en tanke på när jag pissade ner flaskan. Tänk om nån jävel har fotograferat mig? Eller stått och fört anteckningar? Jag vill in i lägenheten, måste tala personen till rätta. Sticka till den okända betraktaren en hundring, skaka hand och gå därifrån. Med ett stort leende på läpparna. Lyckligt medveten om att allt är glömt och förlåtet. Jag är inget svin som ställer mig och pissar framför nåns fönster bara för sakens skull. Vill göra rätt för mig, så enkelt är det. Alltså måste jag ta mig in.