Balansen är rubbad.

När det blev dags för den här flytten som jag håller på att beskriva så hittade jag tröjhelvetet längst ner i en gammal jack&jones-påse från 2003. Det bultade lite i tinningarna när jag tog på mig den. Som om något var fel, men som att inte ens hjärnan själv visste vad som pågick. Klockan var 0615, jag hade precis tankat flyttbilen. Var redo att sticka. Det fanns inte en enda sekund för eftertanke och löjligt tvivel. "Åh vad skönt det var att åter täckas av baptikmönstren" var allt jag kände. Jag vred om startnyckeln. Inbillade mig att tröjan på något sätt var specialsydd eftersom den satt så skönt kring bröstpartiet. Det var inte så noga att fläktremmen var åt helvete på bilen. Att jag hörde hur crecentcykeln helt omotiverat välte i lastutrymmet. Det berörde mig inte alls att dom snackade på P1 om Global Warming och glaciärernas gradvisa nedsmältning, det var problem för nojiga domedagsprofeter att ta i tu med.

Jag drog lite på skoj i de plojiga, lila snörena som hängde ner lite coolt från tröjans halsparti. För hårt - jag kände en svag kväljning, lite magsyra, eller kanske en bit osmält stekt ägg, var på väg att leta sig upp genom halsen. Men jag svalde glatt och snurrade nu istället pekfingret kring ett av snörena. Såg mig i backspegelen och skrattade glatt åt den härliga synen. Plötsligt förvrids mitt leende till ett plågat grin. Vad är det för ett jävla sätt att sitta i nån hyrbil 0615 lirkandes med fingret kring tröjsnören och spegla sig precis som nån trånsjuk bög? Nej, ge dig Jogge för i helvete.

Skakade glatt på huvudet och log. La i en växel och körde ut från Statoilparkeringen. Redo att lasta, redo att flytta, redo att ta tag i mitt liv.Vad som hade hänt var alltså följande, insåg jag tråkigt nog med häpnadsväckande psykologisk skärpa: Jag hade förträngt alltihopa.Fel-fel-fel-kanonen som sköt salut i skallen förut hade varit ett rop på hjälp från psyket, ett slags varsel om vad som skulle kunna hända om jag grävde djupare. Och nu, som herrskapet märker, har hela historien kommit upp till ytan igen.

Jag försöker koncentrera mig och låtsas om ingenting: Det är inflyttningsdag och jag har väl annat att tänka på än historien bakom baptik-tröjan? Men det går inte att släppa, som ni märker. Det formeligen pumpas fram information och fakta i fallet. Måste få andrum och tystnad. Jag ger mig inte, jag manar och styr med järnhand. Så här är det herr psyke: Baptikhistorien är avslutad. Du har fått ett hjärnspöke, det är inget att hänga upp sig på. Sinnessvaga får det alltjämnt, de vaknar med ångest om nätterna och ringer diverse jourhavande-vän-nummer och lägger på när någon svarar. Ditt spöke är ett, det har med baptik att göra och kära vän, vilken betydelse har det förbannade mönstret egentligen?

Jag bestämmer mig alltså för att hänga med i svängarna, agera handlingsmänniska igen. Bort med och traderaauktioner ur psyket. Och tvivlet. Och fasan. Och fram för nuet och möjligheten.

Det verkar lyckas. Nu är jag här, inte i tankens glödgande, helvetesliknande smedjor. Jag ser mig omkring: Vad flickvännen gör angår mig inte alls. Hon sköter sitt, och hon gör det bra. Eller? Jag bestämmer mig för att analysera henne, för att ta reda på vad är det för en kvinna jag är på väg att flytta ihop med. Känslorna som Mias utseende och sätt frammanar är väl sådär egentligen: "Fan så hon går", "fan så hon vattnar blommor" och slutligen "fan vilken hörntand jag skymtade i hennes käft" tänker jag och fimpar min Lucky Strike under skon. Det knastrar skönt och jag känner mig mäktig, men handlingen dämpar inte lusten att sticka härifrån. Men att sticka, det är en omöjlighet och en rentav löjlig tanke.

Du får stå ditt kast Jogge, du är en vuxen man nu. Ingen nioårig lantis som puttar ner sin brud från gungan och snor hennes stenkulor. Det här är ett seriöst förhållande. Med ömsesidig kärlek, förståelse, passion, orgasm. Ja ja ja mannen. Flytten med Mia är precis vad du behöver. Hon ger stadga och mening åt tillvaron. Gör hon? Jag börjar fumla med kartongerna och tappar bland annat en förpackning ungerskt porslin varpå en granne, som tydligen stått och glott ett tag, skriker att jag borde ta en paus så att "inte allt barkar åt helvete". Som svar pekar jag finger och går in hyrbilen. Blir stående ett tag, får syn på madrassen som jag inte burit in än, slänger ut den över ett gäng kartonger och lägger mig. "vad fan ska det bli av det här" hinner jag tänka innan det återigen svartnar.