Nåväl. Nu befinner jag mig alltså på det här mytomspunna stället. Ingen märkte när jag stack från flyttbilen. Allt är lugn och ro. Magen kurrar, himlen är fortfarande blå. Förväntansfull tvekar jag ett par sekunder. Tänker tankarna ni fick ta del av i del 1 och kliver därefter in i den berömda kebaberian.
Personalen visar sig bestå av ett gäng härdade turkar. Flottiga gutter-faces som sett allt, hört allt, gjort allt. Dörren slår igen sådär lagom hårt bakom mig och jag möter deras desperata, uttråkade, bedjande och rent förbannat sövande blickar. Ser mig snabbt omkring för att inte börja hånle eller gråta och hittar faktiskt en ståtlig meny ovanför disken som räddar mig från ett mindre nervsammanbrott. Men jag kan tyvärr inte fokusera på de olika menyalternativen.Jag hör något slags ljud. Vartifrån? Vad? En brummande gammal solblekt kyl, visar det sig. Fylld av Smakis och Apotekarnes-cola. Vad är det för ett budget-ställe som nollan på efterfesten tipsade mig om? Bäst att inte döma alltför mycket i förväg, tänker jag och gör ett nytt försök att läsa deras meny.
Egentligen är hela processen onödig eftersom jag aldrig varit säkrare på vad jag vill ha. Innan jag hinner meddela det självklara, att jag vill ha en kebabtallrik med tomatsås men utan grillkrydda på pommes fritesen, börjar en av kebabmännen störa sig på mig. Han börjar trumma med pekfringret på sin touchscreen-kassa. Ser sig omkring. Säger någonting till en kollega på ett främmande språk och skakar därefter på huvudet. Det är något med att vistas bland folk vars eget språk man inte förstår. Nojan som kommer krypandes. Adrenalinet som börjar
pumpa. JAG GER MIG FAN PÅ ATT DET ÄR MIG DOM PRATAR OM! Men det känns löjligt att bara gå härifrån nu och jag känner även på mig att dagen inte direkt skulle bli bättre av ett sånt agerande, så jag säger högt "EN MENY #3 TACK". Därefter sträcker jag fram en hundralapp.
Kassören tar emot denna utan att möta min blick, utan att le, utan att bekräfta att han förstått och godtagit min beställning, utan att klart och tydligt bekräfta att mitt agerande är godkänt här på planeten Jorden. Han strör utan att bry sig ut mynt- och selmasedlar över disken. "Plocka din växel" är det enda han har att säga mig. Jag mumlar något som är ohörbart till och med för mig själv till svar och börjar därefter plocka upp min växel. För att jävlas tar jag en femma extra. "Läsk hämtar du i kylen", säger nu någon annan i personalstyrkan någonstans till höger om mig. Vem ser jag inte, jag är i färd med att fördela växeln i olika fickor så att det inte ska skramla överdrivet när jag går. Men när jag hör den här nye, okände snubben tilltala mig så här inser jag något: Tyst som en mus har han som nyss stod framför mig försvunnit ur mitt liv, kanske för alltid? Och utan att säga 5 min? 10 min? Vi kommer ut med det? Hur vet jag vad jag kommer serveras, hur vet jag att jag ens kommer bli serverad? En ivrig och hetsig inre monolog jag inte orkar återge resulterar i den logiska slutsatsen att min beställning faktiskt håller på att behandlas. Skulle den inte vara det ser jag ingen anledning till att man nyligen beordrade mig att hämta dricka.
Nu vill jag inte försöka uppnå någon form av samförstånd och glädje mellan mig och personalen längre. Nu vill jag äta och vara för mig själv. Jag tar en fucking apotekarnescola, precis som om jag vore fem år och på besök hos mormor. Det går en ilning längs med ryggraden. Länge sen jag
med skakande fingrar greppade en läskflaska. PET eller dricks- eller plastglas har blivit standard på sistone. Visst, jag har druckit öl på flaska, men det är en helt annan grej. Lyckas varjefall hitta en öppnare och börjar mot min vilja nästan se fram emot att dricka min läsk när coladoften kommer farandes upp mot mig och vidare in i näsan. Tar plastbestick och ett femtontalservetter. För sent får jag se att det finns brickor att använda som underlägg. Suckar djupt och försöker memorera stället brickorna står på. Så att jag vet tills nästa gång, om nu kebaben visar sig vara rena rama trolldrycken för både smaklökar och själ.
Jag beslutar mig för att se mig omkring, behöver hitta en bra plats här och nu. En tjockis med WoW-tröja och läderrock sitter och läser Aftonbladets nöjessidor. Tänker troligtvis på hur det vore att knulla en alv i verkligheten. En tjej pratar i mobilen om sitt senaste blogginlägg i vilket hon ljugit om en ponnyhästs för- och nackdelar för att locka till sig köpare samtidigt som hon pekar på de ingredienser hon vill ha sin politiskt korrekta falafel. Självklart går jag snabbt förbi båda två.
"MENY 3 TOMATSÅS KLAR!" Vrålar någon omotiverat vresigt och hetsigt precis när jag har hunnit sätta mig. Ordet "TOMATSÅS" betonar han på ett onaturligt och löjligt sätt. Det är ungefär som om det vore pretentiöst eller värdelöst att ha tomatsås på kebaben. Jag tar tallriken utan att säga ett ord, stirrar bara in i hans korpsvarta ögon och på den lilla gråaktiga kalufs som tittar fram under den kebabhuset-kepsen. "Varför har ni det som alternativ om det nu är så JÄVLA äckligt?" frågar jag efter att ha tagit min plasttallrik(!) från disken. Som svar tittar han bara oförstående på mig, rycker på axlarna och skrattar till. Han tar upp en griptång, börjar veva runt med den i nån skål och greppar tag i några fefferonis. Han stirrar fortfarande på mig medan han lyfter upp tången ur skålen. Han lyfter och lyfter och lyfter, nu rinner det från den fefferonitäckta tången. Plötsligt klämmer han till utav helvete med tången varpå fefferonin sprängs och en stark saftstråle träffar mig på hakan i hög hastighet. Det svider naturligtvis till. Jag grinar illa och tar mig för halsen. Nu låtsas han som ingenting. Han säger "Ät nu, smaklig måltid!". Vad svarar man på det?
De här grabbarna är uppenbart alltför härdade och erfarna för att acceptera något som helst nytänk eller ifrågasättande. Drabbad av medkänsla, de här männen har trots allt serverat Linköpings vidrigaste gäng natt efter natt efter natt i säg åtta år, sväljer jag stoltheten och går och sätter mig.
Min förmåga att sätta mig in i kebabmännens situation både förvånar och glädjer mig. I drömmen visade jag ingen pardon, där smällde det bara. Här tycks jag ha samvete, insikt, förståelse för omvärlden. Håller mitt medvetande på att expandera? Har jag kommit i kontakt med ett högre väsen? Jag skrattar till, ett par droppar apotekarnes tar sig upp genom fel kroppshålor och börjar droppa ut genom näsan. Men så skärper jag till mig, det är äntligen dags att äta. Larviga tankar kan vänta. Jag har kanske sextio år till på mig att tänka ut dem.
Kebaben är grå och smaklös. Visst är det kebabkött. Men de har skurit de i tunna förbannade strimlor. De har inte kryddat det annat än med salt. De har dessutom lagt det i en stor hög ÖVER mina pommes för att på klassiskt Trompe l'oeil-manér lura ögat. Men det här tricket har jag sett för. I Turkiet la dem kebaben i högen på sidan om pommesen men la istället brödbitar under det översta lagret av kebabkött. Trots all svidande kritik går det inte att komma
ifrån det faktum att det faktiskt är riktig kebab jag serveras. Att den trots alla sina brister smakar bättre än allt annat skräpmatskött jag serverats i den här vidriga hålan. Dessutom smakar mina pommes helt ok. De är hårda, de verkar färskt tillagade. Dessutom krasar det sådär lagom mycket när man biter i dem. Det är en underbar känsla och kanske är det ren lycka jag upplever i några sekunder.
Middagen är fin. Medan jag äter blir jag allt klarare i huvudet. Jag inser hur och varför jag beslutade mig för att flytta ihop med Mia. Det känns helt rätt, hur kunde jag ens tvivla? Jag tycker mig kunna reda ut en del mentala knutar, tycker mig kunna åka slalom mellan alla mina problem ner till en varm ångande utepool i vilken några godhjärtade, nakna honor förväntansfullt väntar på min ankomst. Vid sidan om poolen ser jag ett tjugotal nystrikta batik-shirts med alla tänkbara mönster. Det är paradiset. Det är den mentala hälsan metaforiserad.
Sedan inser jag att det här med Mia var långt ifrån det enda jag kom hit för att tänka igenom: batik-tröjan, drömmen, och nu när jag tänker efter igen kanske hela jävla Mia-historien ändå, trots vad jag nyss kommit fram till. Jag börjar återigen tänka på Mia-historien. Det är den enda av verklig betydelse, inser jag. Det är något bestämt. Det andra ska jag glömma, det vill jag aldrig mer tänka på.
Drömmen? Kan betyda vad fan som helst. Det råder ingen konsensus om drömmens syfte eller betydelse. Diverse psykoanalytiker, neurologer, drömtydare, spåmän och självlärda experter påstår sig samtliga känna till sanningen om drömmen samt metod för eventuell uttolkning. Samtliga har exakt lika ruttna argument för varför det är så och så istället för så och så.
Batiktröjan? En rad skumma händelser utan egentligt sammanhang, bara spratt ett omoget Jogge-psyke spelade på sig själv.
Mia? Mia och jag träffades på mitt förra jobb, ett underbetalt jobb som städare på Schneider Electric AB i Flen. Man kan nog säga att hon räddade mig. Men hur? Den här tanken blir stor och svällande, den blir så pass stor att en separat berättelse är på sin plats.
Den måste skrivas ner, inser jag. Går fram till disken och tar en kulspetspenna som passande nog ligger och skräpar vid ett par tidningar. Sedan sätter jag mig och börjar skriva ner min och Mias historia på ett par servetter. Inspirationen och klarheten finns här och nu. Det finns ingen tid att förlora. Jag skriver: ....
I nästa avsnitt: Jag beskriver på ett femtontal pappersservetter EXAKT hur jag träffade Mia. Jag tycker mig få en överblick över min livssituation. Berättelsen om flytten fortsätter.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar