En neurotisk kulturstudent får vad han förtjänar & Det visar sig att Jogge utsatts för Dallas-tricket

När knät glider framåt glider naturligtvis resten av kroppen efter. Fråga mig inte HUR det viker sig, för det är omöjligt att säga. Jag snavar, halkar till, glider och faller till slut framlänges ner på golvet. Jag känner att det mer eller mindre börjar spruta blod ur knät. Hur bota? Gå till toaletten och leta efter en första-hjälpen-väska? Ja.

Tar stöd mot köksbordet och reser mig. Och inser då genast att hyresgästen i den här hålan knappast äger varken gasbinda eller bamseplåster, eftersom Lägenheten ser för jävlig ut.
Troligtvis är det någon kulturstudent som bor här.

Här finns, bland annat, ett s.k. rustikt skrivbord., en 28"Luxor-TV och en kokvrå. Intorkade rester av pasta och smör på spisen. En trasig ikea-soffa. Jag lyfter på en av soffkuddarna och mycket riktigt - där ligger en femtioöring och ett par torkade, halvruttna ostbågar. Förutom detta ser jag ett PlayStation 2(!) av den gamla, feta och asplastiga modellen. Här finns dessutom Salvador Dali-affischer som helt klart är köpta på Gallerix.

Men det som får mig att smälla av är ändå bokhyllan. Där fins, kort sagt, en helvetes massa böcker. Lagerlöf, Dostoyevskiy (eller vad fan han heter), Östergren, "Grekiska Dramer", "Litteraturens Klassiker" & "Atlantis väljer ur världslitteraturen". Bara larviga och pretentiösa skitböcker om hypersensitiva psykosexuella tvångsonanister och dramer om hämndlystna, "vi-förstår-allt"-kvinnor med tillhörande män som dummar sig och sabbar allt fint i hela världen.

På något sätt känns det som om kroppen fysiskt reagerar på det jag ser. Blodet börjar forsa snabbare ur såret och jag vill genast få tag på den som bor här. Det kommer bli svårare att be om ursäkt för pissandet nu när jag inte längre tycker synd om min okända betraktare. Även om jag oftast är välvillig och snäll har jag min gräns för vad som är ok. Och den här lyan är inte ok, den är outhärdlig. Var är LCD-tv'n? Den optiska musen? Jens Lapidus gangster-böcker? Kort sagt: var är stil, smak, modernitet, nutid? Har jag av misstag klivit in i en tidskapsel och kommit trettio år tillbaka i tiden? Är lägenheten i själva verket en samlingsplats för något vänsterkollektiv som kommer hit för att bränna allsköns materia, sjunga kampsånger och röka hasch? Jag fastnar i de här tankegångarna ett tag och blir tvungen att sätta mig.

Efter att ha andats djupt ett par gånger är jag tillräckligt koncentrerad för att tänka på annat än blodet och de intryck jag fått av lägenheten. När medvetandet befinner sig här och nu igen så uppfattar jag nästan genast ett gnyende och ett slags flåsiga andetag inifrån ett närliggande rum, som jag genom uteslutningsmetoden och känsla inser är toaletten. Dörren är stängd men andningsljuden hörs tydligt ändå. Måste vara jobbigt när man skiter. Ännu ett minus för lägenheten, som nu är med på min mentala topplista över saker som är det äckligaste jag vet.

Jag känner på dörrhandtaget: Det är öppet. Kliver in och ser en fullvuxen man ligga i fosterställning vid en slags duschinrättning. Jag ser honom inte tydligt eftersom han virat in sig i sitt blekta, gulgråaktiga duschdrapperi. Som han med all säkerhet "ärvt" från sin förra hyresgäst och vart för snål för att byta ut mot ett nytt, ett fräscht, ett hygieniskt. Vad FAN skulle jag in här och göra?

Tanken på att be om ursäkt för mitt pissande ser jag nu som rentav löjlig. Det är nu tydligt att det är den här mystiska gnyende mannen med andningsproblem som behöver be om ursäkt. För
sitt sätt att bo, för sitt sätt att möblera. Ja, för sitt sätt att leva. Jag blir aggressiv och ryter till.
"Kom ut därifrån!".
"J-j-ag såg inget". "Av vadå?".
"Ja jag menar jag såg att du v-v-v-ar där ute men inte att du gjorde nåt".
"Vad skulle jag ha gjort menar du?".
"Vet inte".
"Säg nu, så där skulle du aldrig säga om du inte visste nåt".
"Jag såg att du höll på med en flaska, men jag såg inte VAD du gjorde, jag lovar".
"Det såg du visst, ditt svin. Det hörs på ditt sätt att andas. Varför skulle du sitta gömd om du inte visste nåt?".
"Ok.. du p-p-p" "P-P-P VAD? Pissade? Pallade? Pullade? Pajade? Du killen, gör mig en tjänst, snacka så man hör vad du säger".

Han säger inget utan fortsätter snörvla och pipa nervöst. Jag tar en kort paus. Andas djupt och bestämmer mig för att hjälpa till, för att lugna ner den här förvirrade killen lite, för att ge honom en sista chans.

"Ja, jag pissade på flaskan. Den gick mig på nerverna och jag ber om ursäkt. Jag är ingen sjuk snubbe som gillar att blotta sig."

Fortfarande tystnad. Bara för att man är nervös behöver man inte vara oförskämd, resonerar jag, och släpper fram kaos och ilska. En fullvuxen man som respekterar sig själv måste som sagt ha vissa bestämda regler. Regler för vad som kan anses ok och vad som kan anses vara åt helvete. Den här stammande idioten ska ha en käftsmäll, kanske två. Full Metal Jacket gick på TV igår. Jag äcklades av scenen där de slog tjockisen med tvålar och handdukar.
"Våld är inte min grej" tänkte jag. "Det är nog ALDRIG rätt med våld!?!" tänkte jag. Det finns alltid en bättre utväg" resonerade jag. "Jag ska bli lugn och rationell hädanefter" övertygade jag slutligen mig själv om. Men nu tycks det självklart att inget här på jorden är så eller så, svart eller vitt, ont eller gott.

Ibland är det enda rätta att dra en fet knytnäve över käft, hak, näsa eller torso och ibland är det väl fel antar jag. Men just nu är det rätt. Så in i helvete rätt. Alltså? Jaha. Ok. Nu fattar jag. Dags att omsätta din nyvunna insikt i praktisk handling Jogge. Självklart, herr hjärna.

"Titta upp ett tag". "Jag vill be om ursäkt igen, kolla mig i ögonen, jag är lugn nu, jag lovar! Nu reder vi ut det här va? Det har varit en rätt hetsig dag, vaknade plötsligt upp här ute på innergården och var rätt förvirrad visste inte vad jag gjorde." lyckas jag säga utan att vare sig skratta ihjäl mig eller spy ner mig själv av rent hat mot mitt eget ruttna skådespeleri. För nu menar jag inte ett ord, nu vill jag bara locka fram grisen som gömmer sig under den här svinstians skitiga drapperier.

Det darrar och prasslar inuti det förbannade draperiet. Killen som gömmer sig har uppenbarligen fastnat. Rörelserna blir hetsigare och det känns för några sekunder som om killen kommer kämpa till döds där inne. Så tittar ett riktigt fult jävla tryne ut. Ett fejs som gråit och blött näsblod. Ett fejs beprytt med larviga lacoste-glasögon. Finnig, oren hy. Donkey-kong-t-shirt. En s.k. "cool nörd". Fy fan. "Super Nintendo slutade existera när du var 13 år killen. Dags att vakna och bli vuxen" säger jag i gravallvarligt tonläge och klipper till den fan rakt över käften. Det känns som fan i knogarna när näve möter käft. Jag känner hur en tand eller två lossnar och inser att slaget tagit perfekt. Killen skriker till varpå ögongloberna blir glansiga och börjar rulla. Nu gäller det. Behövs en smäll till? Nej: Han gurglar till och därefter svimmar han av kombinationen chock/smärta.

Äntligen är historien utredd. Samhället accepterar i allt för stor utsträckning s.k. "alternativa livsstilar". En 22-årig kille bär en urlöjlig t-shirt med en apa. Någon annan försöker likna en vampyr och låter slipa sina hörntänder för 10000:-. En tredje beställer u2-shorts från Irland. En fjärde lägger alla Paulo Coehlo-böcker i sin varukorg på Adlibris och får orgasm när hon trycker "Beställ!". Lixom SNÄLLA? Civilkurage existerar knappast längre. Eller? Jo. Hos Jogge existerar det utav bara fan. Vilket jag just visat.

Nöjd med gärningen skrattar jag till, stänger dörren till toaletten och går ut till kylskåpet. Där hittar jag öl & delicatobollar. Knyter en kökshandduk kring mitt blödande knä och sätter mig i soffan för att äta. Efter två öl blir jag dåsig och slumrar till.

Nu vaknar jag igen. På riktigt. Alltihop var en löjlig dröm. Jag tänker på hur många gånger Dallas-tricket använts i olika filmer/serier och böcker och hur man inte kan låta bli att tänka på just Dallas så fort något visar sig vara en dröm. Att en såpass sunkig serie fått en sån stor roll i populärkulturen & i vårt s.k. "kollektiva medvetande" känns inte alls bra. Hade det till exempel varit Fresh Prince i Bel-Air hade jag bara skrattat, slutat bry mig om det inträffade och istället börjat tänka på en rolig one-liner Will Smith fällt i någon av alla sina toppenrullar. Men nu kan jag inte ens tänka på Will Smith utan att associera till min skumma upplevelse i drömmens parallella universum. Tack som fan för det du, hjärna. Återigen har något fint och oförstört, Will Smith i det här fallet, besudlats och smutsas ner tack vare felkopplade associationsbanor.

Drömmen var påträngande och symbolisk, men hur då symbolisk? Jag reser mig upp från madrassen och går ut i dagsljuset. Mia ser jag ingenstans. Ingen granne heller. Skönt - då kan jag sticka till Kebabhuset. Ta en tallrik, sätta mig och tänka över saker och ting.

Det verkar som om jag behöver det.