Jag tar mig in genom fönstret och associerar fritt kring ett arbetaröde

Att ta sig in är inget vidare problem, inser jag strax efter att tanken på det lämpliga med ett spontant och godhjärtat inbrott slagit mig. Fönstret står öppet och trots att det är rätt tajt verkar det inte vara några problem att ta sig igenom det. Men så snavar jag till på fönsterblecket, det verkar sitta löst och börjar glida utåt. Någonting inuti det knäcks, materialet är inte så starkt och hållfast som tillverkarna trodde.

En stolt fönsterblecksfabriksarbetare, som likt alla kroppsarbetare är snäll och pliktskyldig, skulle givetvis säga upp sig från företaget som tillverkade fönsterblecken om han såg mig nu.
Troligtvis skulle han också hälla i ett par kilo mjöl eller havregryn i bläcksmeten för att stoppa produktionen. Och därefter hugga in en morakniv rätt igenom förmannens LCD-skärm. Ta en en bensinindränkt LO-flagga och trycka in den i käften på honom och hotar med att tända på. Men därefter bli mild och hjärtlig och tacka för en fin tid på jobbet. Bli kramig och klämmig och börjar göra närmanden på den oförstående kontorsroboten. Som helt tappat känslan för vanlig svensk arbetarkärlek och därför bara ger halvdana, stela svar på arbetarens närmanden. Svar han fått lära sig av en inhyrd manpower-konsult på någon svindyr ålandsfärjekonferens.

På samma resa låg det aset och tryckte en finska i sin a-hytt med fönster, badkar, dubbelsäng och minibar. Samtidigt som arbetaren låg själv och sov med sin stackars kuk i högerhanden. För att värma sig lite i fyllefrossan. Förutom kuken en tom litersflaska kosken över bröstet. Och ett par hundra gram stulna bufféräkor i en plasthink på golvet. Räkor som kyls av grusblandad is han huggit med sina egna händer uppe på däck eftersom bartendern vägrade servera honom en hink isbitar i baren. "Det är klädseln." sa bartenderjäveln och skakade på huvudet. Bara för att vår arbetare i fyllan och villan råkat pissa ner sina blåjeans.

Mardrömsklipp från kvällen spelas upp i hans arbetarhjärna där han ligger i sin C-hytt medvetslös, febrig och fyllesjuk: "Gå och lägg dig". "Sov bort ruset". "Du är inte välkommen här". "NEJ SA JAG!". "Nu får du inte äta mer av buffén". "Drick inte så mycket vin Johan". "Tafsa inte på mig, ditt perversa kräk". "Vakter, ta hand om honom". Och så några sekunders uppvaknande, då det hugger till i såren efter batongslagen i knäveck och ryggtavla. Därefter ännu fler oroliga drömmar.

Nej, för att passa ombord ska man bära dressmannkostym och eventuellt chinos från Kappahl. Dricka gin&tonic och bete sig arrogant. Annars duger man inte. Då är man inte värd nånting. Då ska man ligga och gråta och lida och vara halvt medvetslös och sova ruset av sig och vakna upp stinkande till ännu en dag av träldom och tristess.

Jag märker att jag börjar bli sentimental av allt tänkande på orättvisor. Alla ärliga människor går det tydligen åt helvete för. Samtidigt knäcker det till i knät eftersom benet glider ut i en onaturlig vinkel när fönsterblecket rör sig och slutligen slår i backen. Knät? Det har krånglat sen jag högg mig med miniyxa som barn. Sa aldrig något till nån om vad jag hade gjort. Det sved ut av helvete och jag fick svårt att arbeta vidare på kojan som jag och två äldre kompisar höll på att tillverka. Bad att få låna tejp, lindade löv och granris runt såret. Det sved och blödde igenom. Jag teg och arbetade vidare, men jag var halt och okoncentrerad och slarvade med bygget.

Dem frågade om jag mådde bra. "Inget vidare". "Det märks". "Tror jag är förkyld". "Åk
hem då". Så gick jag tre kilometer till huset som kompisen bodde i och ringde hem för att få skjuts. Knep käft. Försökte låta bli att grina. Såret läkte aldrig ordentligt och krånglar än idag.
Det händer att jag slår i bordskanter eller kliver upp ur swimmingpooler och upptäcker att det rinner blod utmed smalbenet. Anledningen att jag berättar allt det här är enkel: Jag vill bygga broar mellan mig och er. Målet är att ni ska ha förståelse och kanske en gnutta medkänsla om det inte är för mycket begärt. Jaja, ni vill att jag ska fortsätta min berättelse? Jag fastnar för mycket i tankegångar? Berättelsen kommer ingen vart? Ok. Låt gå för den här gången.