Nåväl. Nu befinner jag mig alltså på det här mytomspunna stället. Ingen märkte när jag stack från flyttbilen. Allt är lugn och ro. Magen kurrar, himlen är fortfarande blå. Förväntansfull tvekar jag ett par sekunder. Tänker tankarna ni fick ta del av i del 1 och kliver därefter in i den berömda kebaberian.
Personalen visar sig bestå av ett gäng härdade turkar. Flottiga gutter-faces som sett allt, hört allt, gjort allt. Dörren slår igen sådär lagom hårt bakom mig och jag möter deras desperata, uttråkade, bedjande och rent förbannat sövande blickar. Ser mig snabbt omkring för att inte börja hånle eller gråta och hittar faktiskt en ståtlig meny ovanför disken som räddar mig från ett mindre nervsammanbrott. Men jag kan tyvärr inte fokusera på de olika menyalternativen.Jag hör något slags ljud. Vartifrån? Vad? En brummande gammal solblekt kyl, visar det sig. Fylld av Smakis och Apotekarnes-cola. Vad är det för ett budget-ställe som nollan på efterfesten tipsade mig om? Bäst att inte döma alltför mycket i förväg, tänker jag och gör ett nytt försök att läsa deras meny.
Egentligen är hela processen onödig eftersom jag aldrig varit säkrare på vad jag vill ha. Innan jag hinner meddela det självklara, att jag vill ha en kebabtallrik med tomatsås men utan grillkrydda på pommes fritesen, börjar en av kebabmännen störa sig på mig. Han börjar trumma med pekfringret på sin touchscreen-kassa. Ser sig omkring. Säger någonting till en kollega på ett främmande språk och skakar därefter på huvudet. Det är något med att vistas bland folk vars eget språk man inte förstår. Nojan som kommer krypandes. Adrenalinet som börjar
pumpa. JAG GER MIG FAN PÅ ATT DET ÄR MIG DOM PRATAR OM! Men det känns löjligt att bara gå härifrån nu och jag känner även på mig att dagen inte direkt skulle bli bättre av ett sånt agerande, så jag säger högt "EN MENY #3 TACK". Därefter sträcker jag fram en hundralapp.
Kassören tar emot denna utan att möta min blick, utan att le, utan att bekräfta att han förstått och godtagit min beställning, utan att klart och tydligt bekräfta att mitt agerande är godkänt här på planeten Jorden. Han strör utan att bry sig ut mynt- och selmasedlar över disken. "Plocka din växel" är det enda han har att säga mig. Jag mumlar något som är ohörbart till och med för mig själv till svar och börjar därefter plocka upp min växel. För att jävlas tar jag en femma extra. "Läsk hämtar du i kylen", säger nu någon annan i personalstyrkan någonstans till höger om mig. Vem ser jag inte, jag är i färd med att fördela växeln i olika fickor så att det inte ska skramla överdrivet när jag går. Men när jag hör den här nye, okände snubben tilltala mig så här inser jag något: Tyst som en mus har han som nyss stod framför mig försvunnit ur mitt liv, kanske för alltid? Och utan att säga 5 min? 10 min? Vi kommer ut med det? Hur vet jag vad jag kommer serveras, hur vet jag att jag ens kommer bli serverad? En ivrig och hetsig inre monolog jag inte orkar återge resulterar i den logiska slutsatsen att min beställning faktiskt håller på att behandlas. Skulle den inte vara det ser jag ingen anledning till att man nyligen beordrade mig att hämta dricka.
Nu vill jag inte försöka uppnå någon form av samförstånd och glädje mellan mig och personalen längre. Nu vill jag äta och vara för mig själv. Jag tar en fucking apotekarnescola, precis som om jag vore fem år och på besök hos mormor. Det går en ilning längs med ryggraden. Länge sen jag
med skakande fingrar greppade en läskflaska. PET eller dricks- eller plastglas har blivit standard på sistone. Visst, jag har druckit öl på flaska, men det är en helt annan grej. Lyckas varjefall hitta en öppnare och börjar mot min vilja nästan se fram emot att dricka min läsk när coladoften kommer farandes upp mot mig och vidare in i näsan. Tar plastbestick och ett femtontalservetter. För sent får jag se att det finns brickor att använda som underlägg. Suckar djupt och försöker memorera stället brickorna står på. Så att jag vet tills nästa gång, om nu kebaben visar sig vara rena rama trolldrycken för både smaklökar och själ.
Jag beslutar mig för att se mig omkring, behöver hitta en bra plats här och nu. En tjockis med WoW-tröja och läderrock sitter och läser Aftonbladets nöjessidor. Tänker troligtvis på hur det vore att knulla en alv i verkligheten. En tjej pratar i mobilen om sitt senaste blogginlägg i vilket hon ljugit om en ponnyhästs för- och nackdelar för att locka till sig köpare samtidigt som hon pekar på de ingredienser hon vill ha sin politiskt korrekta falafel. Självklart går jag snabbt förbi båda två.
"MENY 3 TOMATSÅS KLAR!" Vrålar någon omotiverat vresigt och hetsigt precis när jag har hunnit sätta mig. Ordet "TOMATSÅS" betonar han på ett onaturligt och löjligt sätt. Det är ungefär som om det vore pretentiöst eller värdelöst att ha tomatsås på kebaben. Jag tar tallriken utan att säga ett ord, stirrar bara in i hans korpsvarta ögon och på den lilla gråaktiga kalufs som tittar fram under den kebabhuset-kepsen. "Varför har ni det som alternativ om det nu är så JÄVLA äckligt?" frågar jag efter att ha tagit min plasttallrik(!) från disken. Som svar tittar han bara oförstående på mig, rycker på axlarna och skrattar till. Han tar upp en griptång, börjar veva runt med den i nån skål och greppar tag i några fefferonis. Han stirrar fortfarande på mig medan han lyfter upp tången ur skålen. Han lyfter och lyfter och lyfter, nu rinner det från den fefferonitäckta tången. Plötsligt klämmer han till utav helvete med tången varpå fefferonin sprängs och en stark saftstråle träffar mig på hakan i hög hastighet. Det svider naturligtvis till. Jag grinar illa och tar mig för halsen. Nu låtsas han som ingenting. Han säger "Ät nu, smaklig måltid!". Vad svarar man på det?
De här grabbarna är uppenbart alltför härdade och erfarna för att acceptera något som helst nytänk eller ifrågasättande. Drabbad av medkänsla, de här männen har trots allt serverat Linköpings vidrigaste gäng natt efter natt efter natt i säg åtta år, sväljer jag stoltheten och går och sätter mig.
Min förmåga att sätta mig in i kebabmännens situation både förvånar och glädjer mig. I drömmen visade jag ingen pardon, där smällde det bara. Här tycks jag ha samvete, insikt, förståelse för omvärlden. Håller mitt medvetande på att expandera? Har jag kommit i kontakt med ett högre väsen? Jag skrattar till, ett par droppar apotekarnes tar sig upp genom fel kroppshålor och börjar droppa ut genom näsan. Men så skärper jag till mig, det är äntligen dags att äta. Larviga tankar kan vänta. Jag har kanske sextio år till på mig att tänka ut dem.
Kebaben är grå och smaklös. Visst är det kebabkött. Men de har skurit de i tunna förbannade strimlor. De har inte kryddat det annat än med salt. De har dessutom lagt det i en stor hög ÖVER mina pommes för att på klassiskt Trompe l'oeil-manér lura ögat. Men det här tricket har jag sett för. I Turkiet la dem kebaben i högen på sidan om pommesen men la istället brödbitar under det översta lagret av kebabkött. Trots all svidande kritik går det inte att komma
ifrån det faktum att det faktiskt är riktig kebab jag serveras. Att den trots alla sina brister smakar bättre än allt annat skräpmatskött jag serverats i den här vidriga hålan. Dessutom smakar mina pommes helt ok. De är hårda, de verkar färskt tillagade. Dessutom krasar det sådär lagom mycket när man biter i dem. Det är en underbar känsla och kanske är det ren lycka jag upplever i några sekunder.
Middagen är fin. Medan jag äter blir jag allt klarare i huvudet. Jag inser hur och varför jag beslutade mig för att flytta ihop med Mia. Det känns helt rätt, hur kunde jag ens tvivla? Jag tycker mig kunna reda ut en del mentala knutar, tycker mig kunna åka slalom mellan alla mina problem ner till en varm ångande utepool i vilken några godhjärtade, nakna honor förväntansfullt väntar på min ankomst. Vid sidan om poolen ser jag ett tjugotal nystrikta batik-shirts med alla tänkbara mönster. Det är paradiset. Det är den mentala hälsan metaforiserad.
Sedan inser jag att det här med Mia var långt ifrån det enda jag kom hit för att tänka igenom: batik-tröjan, drömmen, och nu när jag tänker efter igen kanske hela jävla Mia-historien ändå, trots vad jag nyss kommit fram till. Jag börjar återigen tänka på Mia-historien. Det är den enda av verklig betydelse, inser jag. Det är något bestämt. Det andra ska jag glömma, det vill jag aldrig mer tänka på.
Drömmen? Kan betyda vad fan som helst. Det råder ingen konsensus om drömmens syfte eller betydelse. Diverse psykoanalytiker, neurologer, drömtydare, spåmän och självlärda experter påstår sig samtliga känna till sanningen om drömmen samt metod för eventuell uttolkning. Samtliga har exakt lika ruttna argument för varför det är så och så istället för så och så.
Batiktröjan? En rad skumma händelser utan egentligt sammanhang, bara spratt ett omoget Jogge-psyke spelade på sig själv.
Mia? Mia och jag träffades på mitt förra jobb, ett underbetalt jobb som städare på Schneider Electric AB i Flen. Man kan nog säga att hon räddade mig. Men hur? Den här tanken blir stor och svällande, den blir så pass stor att en separat berättelse är på sin plats.
Den måste skrivas ner, inser jag. Går fram till disken och tar en kulspetspenna som passande nog ligger och skräpar vid ett par tidningar. Sedan sätter jag mig och börjar skriva ner min och Mias historia på ett par servetter. Inspirationen och klarheten finns här och nu. Det finns ingen tid att förlora. Jag skriver: ....
I nästa avsnitt: Jag beskriver på ett femtontal pappersservetter EXAKT hur jag träffade Mia. Jag tycker mig få en överblick över min livssituation. Berättelsen om flytten fortsätter.
tisdag 25 november 2008
Kebabhuset, del 1 av 2
Kebabhuset ligger skitdåligt benäget ca 50 meter från Ågatan. Haket ligger i ett hus som, om det låg i Tyskland, med all säkerhet skulle inhyst någon slags friteatergrupp. En grupp som envisades med att sätta upp föreställningar fyllda med (eller varför inte översvämmade av) akrobatkonster och fridans.
Det är väl fint att sminka sig, oavsett vilket kön man är. Antar jag. Eller varför inte jonglera med motorsågar och kaninungar. Helt OK. Accepterat. Skaffa långt hår. Börja prata på påhittad dialekt. Hoppa i vattenpölar, kratta omotiverat på grusplaner du hittar under ensamma månskenspromenader längs med stångån. Gå fram till folk som stirrar på din svarta läderrock och meddela att du faktiskt aldrig svettas. Fast det ser så varmt ut. Eftersom du haft svarta kläder på dig så länge att du förlorat förmågan att svettas.
Allt är ok. Men vira en lina mellan två träd och kliver upp på den och allt känns "pinigt" och "farligt" och "spännande" på ett sätt du inte upplevt sen du var åtta och Det Svenska Folket kommer kollektivt vinka tack och adjö. Linda in dig i tyger, rulla omkring på granris. Krysta och kläm dig på bröstpartiet. Hejdå min vän. Omyndighetsförklaringen kommer på Posten imorgon. Sådana är vi SVENSKAR. Toleranta som Jesus Kristus himself så länge ingen jävel kliver upp på rep eller larvar sig med tyger. Vi alltså i Sverige och här finns ingen plats för de fjollor, bögar och nervsjuka som roar sig med något dylikt.
Herregud vilken fart det är på hjärnan Jogge? Så här har inte tankebanorna sett ut innan? Jag vet. Någonting hände under den där drömsekvensen.
Det var i varje fall inte meningen att det här skulle bli en uppsats om estetiska missfoster. Förlåt. Jag ska berätta mer om Kebabhuset. Det är alltså en s.k. "kebabrestaurang" som håller öppet till tre om nätterna. Alltså under de dagar som folk super som svin, det vill säga onsdag, torsdag, fredag, lördag. Själv har jag aldrig vart där. Anledningen till att jag gick hit är att stället tydligen serverar RIKTIG kebab. I Linköping är det någonting unikt. På nästan alla ställen steker man blandfärs och öser på grillkrydda. Sedan täcker man hela jävla tallriken med Eldorado vitlökssås och hoppas att low-lifesen som handlar ska vara för trötta för att märka något. Under de månader jag bodde i Ryd orsakade detta ett helvete. Hur många gånger såg jag inte den stelnade blandfärsen ligga där i små klumpar och utge sig för att vara kebab? Efter tre misslyckade försök att lära mig älska den här "Nykebaben" slutade jag handla av det sinnessjuka gänget på pizzerian i Ryds centrum.
Hela stället var ett stort skämt: Ingen burkläsk, gulaktig pizzasallad och usel, halvt efterbliven personal som påminde om råttor. Därefter höll jag mig borta från kebab i ett par månader. Hörde mig för bland kompisar, men ingen verkade förstå vad jag pratade om. Alla ansåg att kebaben här var det bästa de hade varit med om. Varje dag hade nån kompis på msn ett visningsmeddelande som tillkännagav att han/hon var upptagen med att äta det. Jag laddade ner ett tillvalsprogram till MSN Messenger så att jag skulle slippa se deras meddelandet. Efter installationen av programmet fick jag ett erbjudande om att gå ut på en hemsida. På hemsidan kunde jag läsa Koranen och läsa vanliga frågor&svar om Islam på åtta olika språk. Det var tydligen programmets upphovsman som drev sidan. På en efterfest diskuterar jag mitt skräpmatsdilemma med en kompis. Han säger att han förstår vad jag pratar om, att han har exakt samma problem med "den här flådiga jävla överklass-stan" men att han hittat en lösning, en lösning som stavades KEBABHUSET.
Det är väl fint att sminka sig, oavsett vilket kön man är. Antar jag. Eller varför inte jonglera med motorsågar och kaninungar. Helt OK. Accepterat. Skaffa långt hår. Börja prata på påhittad dialekt. Hoppa i vattenpölar, kratta omotiverat på grusplaner du hittar under ensamma månskenspromenader längs med stångån. Gå fram till folk som stirrar på din svarta läderrock och meddela att du faktiskt aldrig svettas. Fast det ser så varmt ut. Eftersom du haft svarta kläder på dig så länge att du förlorat förmågan att svettas.
Allt är ok. Men vira en lina mellan två träd och kliver upp på den och allt känns "pinigt" och "farligt" och "spännande" på ett sätt du inte upplevt sen du var åtta och Det Svenska Folket kommer kollektivt vinka tack och adjö. Linda in dig i tyger, rulla omkring på granris. Krysta och kläm dig på bröstpartiet. Hejdå min vän. Omyndighetsförklaringen kommer på Posten imorgon. Sådana är vi SVENSKAR. Toleranta som Jesus Kristus himself så länge ingen jävel kliver upp på rep eller larvar sig med tyger. Vi alltså i Sverige och här finns ingen plats för de fjollor, bögar och nervsjuka som roar sig med något dylikt.
Herregud vilken fart det är på hjärnan Jogge? Så här har inte tankebanorna sett ut innan? Jag vet. Någonting hände under den där drömsekvensen.
Det var i varje fall inte meningen att det här skulle bli en uppsats om estetiska missfoster. Förlåt. Jag ska berätta mer om Kebabhuset. Det är alltså en s.k. "kebabrestaurang" som håller öppet till tre om nätterna. Alltså under de dagar som folk super som svin, det vill säga onsdag, torsdag, fredag, lördag. Själv har jag aldrig vart där. Anledningen till att jag gick hit är att stället tydligen serverar RIKTIG kebab. I Linköping är det någonting unikt. På nästan alla ställen steker man blandfärs och öser på grillkrydda. Sedan täcker man hela jävla tallriken med Eldorado vitlökssås och hoppas att low-lifesen som handlar ska vara för trötta för att märka något. Under de månader jag bodde i Ryd orsakade detta ett helvete. Hur många gånger såg jag inte den stelnade blandfärsen ligga där i små klumpar och utge sig för att vara kebab? Efter tre misslyckade försök att lära mig älska den här "Nykebaben" slutade jag handla av det sinnessjuka gänget på pizzerian i Ryds centrum.
Hela stället var ett stort skämt: Ingen burkläsk, gulaktig pizzasallad och usel, halvt efterbliven personal som påminde om råttor. Därefter höll jag mig borta från kebab i ett par månader. Hörde mig för bland kompisar, men ingen verkade förstå vad jag pratade om. Alla ansåg att kebaben här var det bästa de hade varit med om. Varje dag hade nån kompis på msn ett visningsmeddelande som tillkännagav att han/hon var upptagen med att äta det. Jag laddade ner ett tillvalsprogram till MSN Messenger så att jag skulle slippa se deras meddelandet. Efter installationen av programmet fick jag ett erbjudande om att gå ut på en hemsida. På hemsidan kunde jag läsa Koranen och läsa vanliga frågor&svar om Islam på åtta olika språk. Det var tydligen programmets upphovsman som drev sidan. På en efterfest diskuterar jag mitt skräpmatsdilemma med en kompis. Han säger att han förstår vad jag pratar om, att han har exakt samma problem med "den här flådiga jävla överklass-stan" men att han hittat en lösning, en lösning som stavades KEBABHUSET.
måndag 17 november 2008
En neurotisk kulturstudent får vad han förtjänar & Det visar sig att Jogge utsatts för Dallas-tricket
När knät glider framåt glider naturligtvis resten av kroppen efter. Fråga mig inte HUR det viker sig, för det är omöjligt att säga. Jag snavar, halkar till, glider och faller till slut framlänges ner på golvet. Jag känner att det mer eller mindre börjar spruta blod ur knät. Hur bota? Gå till toaletten och leta efter en första-hjälpen-väska? Ja.
Tar stöd mot köksbordet och reser mig. Och inser då genast att hyresgästen i den här hålan knappast äger varken gasbinda eller bamseplåster, eftersom Lägenheten ser för jävlig ut.
Troligtvis är det någon kulturstudent som bor här.
Här finns, bland annat, ett s.k. rustikt skrivbord., en 28"Luxor-TV och en kokvrå. Intorkade rester av pasta och smör på spisen. En trasig ikea-soffa. Jag lyfter på en av soffkuddarna och mycket riktigt - där ligger en femtioöring och ett par torkade, halvruttna ostbågar. Förutom detta ser jag ett PlayStation 2(!) av den gamla, feta och asplastiga modellen. Här finns dessutom Salvador Dali-affischer som helt klart är köpta på Gallerix.
Men det som får mig att smälla av är ändå bokhyllan. Där fins, kort sagt, en helvetes massa böcker. Lagerlöf, Dostoyevskiy (eller vad fan han heter), Östergren, "Grekiska Dramer", "Litteraturens Klassiker" & "Atlantis väljer ur världslitteraturen". Bara larviga och pretentiösa skitböcker om hypersensitiva psykosexuella tvångsonanister och dramer om hämndlystna, "vi-förstår-allt"-kvinnor med tillhörande män som dummar sig och sabbar allt fint i hela världen.
På något sätt känns det som om kroppen fysiskt reagerar på det jag ser. Blodet börjar forsa snabbare ur såret och jag vill genast få tag på den som bor här. Det kommer bli svårare att be om ursäkt för pissandet nu när jag inte längre tycker synd om min okända betraktare. Även om jag oftast är välvillig och snäll har jag min gräns för vad som är ok. Och den här lyan är inte ok, den är outhärdlig. Var är LCD-tv'n? Den optiska musen? Jens Lapidus gangster-böcker? Kort sagt: var är stil, smak, modernitet, nutid? Har jag av misstag klivit in i en tidskapsel och kommit trettio år tillbaka i tiden? Är lägenheten i själva verket en samlingsplats för något vänsterkollektiv som kommer hit för att bränna allsköns materia, sjunga kampsånger och röka hasch? Jag fastnar i de här tankegångarna ett tag och blir tvungen att sätta mig.
Efter att ha andats djupt ett par gånger är jag tillräckligt koncentrerad för att tänka på annat än blodet och de intryck jag fått av lägenheten. När medvetandet befinner sig här och nu igen så uppfattar jag nästan genast ett gnyende och ett slags flåsiga andetag inifrån ett närliggande rum, som jag genom uteslutningsmetoden och känsla inser är toaletten. Dörren är stängd men andningsljuden hörs tydligt ändå. Måste vara jobbigt när man skiter. Ännu ett minus för lägenheten, som nu är med på min mentala topplista över saker som är det äckligaste jag vet.
Jag känner på dörrhandtaget: Det är öppet. Kliver in och ser en fullvuxen man ligga i fosterställning vid en slags duschinrättning. Jag ser honom inte tydligt eftersom han virat in sig i sitt blekta, gulgråaktiga duschdrapperi. Som han med all säkerhet "ärvt" från sin förra hyresgäst och vart för snål för att byta ut mot ett nytt, ett fräscht, ett hygieniskt. Vad FAN skulle jag in här och göra?
Tanken på att be om ursäkt för mitt pissande ser jag nu som rentav löjlig. Det är nu tydligt att det är den här mystiska gnyende mannen med andningsproblem som behöver be om ursäkt. För
sitt sätt att bo, för sitt sätt att möblera. Ja, för sitt sätt att leva. Jag blir aggressiv och ryter till.
"Kom ut därifrån!".
"J-j-ag såg inget". "Av vadå?".
"Ja jag menar jag såg att du v-v-v-ar där ute men inte att du gjorde nåt".
"Vad skulle jag ha gjort menar du?".
"Vet inte".
"Säg nu, så där skulle du aldrig säga om du inte visste nåt".
"Jag såg att du höll på med en flaska, men jag såg inte VAD du gjorde, jag lovar".
"Det såg du visst, ditt svin. Det hörs på ditt sätt att andas. Varför skulle du sitta gömd om du inte visste nåt?".
"Ok.. du p-p-p" "P-P-P VAD? Pissade? Pallade? Pullade? Pajade? Du killen, gör mig en tjänst, snacka så man hör vad du säger".
Han säger inget utan fortsätter snörvla och pipa nervöst. Jag tar en kort paus. Andas djupt och bestämmer mig för att hjälpa till, för att lugna ner den här förvirrade killen lite, för att ge honom en sista chans.
"Ja, jag pissade på flaskan. Den gick mig på nerverna och jag ber om ursäkt. Jag är ingen sjuk snubbe som gillar att blotta sig."
Fortfarande tystnad. Bara för att man är nervös behöver man inte vara oförskämd, resonerar jag, och släpper fram kaos och ilska. En fullvuxen man som respekterar sig själv måste som sagt ha vissa bestämda regler. Regler för vad som kan anses ok och vad som kan anses vara åt helvete. Den här stammande idioten ska ha en käftsmäll, kanske två. Full Metal Jacket gick på TV igår. Jag äcklades av scenen där de slog tjockisen med tvålar och handdukar.
"Våld är inte min grej" tänkte jag. "Det är nog ALDRIG rätt med våld!?!" tänkte jag. Det finns alltid en bättre utväg" resonerade jag. "Jag ska bli lugn och rationell hädanefter" övertygade jag slutligen mig själv om. Men nu tycks det självklart att inget här på jorden är så eller så, svart eller vitt, ont eller gott.
Ibland är det enda rätta att dra en fet knytnäve över käft, hak, näsa eller torso och ibland är det väl fel antar jag. Men just nu är det rätt. Så in i helvete rätt. Alltså? Jaha. Ok. Nu fattar jag. Dags att omsätta din nyvunna insikt i praktisk handling Jogge. Självklart, herr hjärna.
"Titta upp ett tag". "Jag vill be om ursäkt igen, kolla mig i ögonen, jag är lugn nu, jag lovar! Nu reder vi ut det här va? Det har varit en rätt hetsig dag, vaknade plötsligt upp här ute på innergården och var rätt förvirrad visste inte vad jag gjorde." lyckas jag säga utan att vare sig skratta ihjäl mig eller spy ner mig själv av rent hat mot mitt eget ruttna skådespeleri. För nu menar jag inte ett ord, nu vill jag bara locka fram grisen som gömmer sig under den här svinstians skitiga drapperier.
Det darrar och prasslar inuti det förbannade draperiet. Killen som gömmer sig har uppenbarligen fastnat. Rörelserna blir hetsigare och det känns för några sekunder som om killen kommer kämpa till döds där inne. Så tittar ett riktigt fult jävla tryne ut. Ett fejs som gråit och blött näsblod. Ett fejs beprytt med larviga lacoste-glasögon. Finnig, oren hy. Donkey-kong-t-shirt. En s.k. "cool nörd". Fy fan. "Super Nintendo slutade existera när du var 13 år killen. Dags att vakna och bli vuxen" säger jag i gravallvarligt tonläge och klipper till den fan rakt över käften. Det känns som fan i knogarna när näve möter käft. Jag känner hur en tand eller två lossnar och inser att slaget tagit perfekt. Killen skriker till varpå ögongloberna blir glansiga och börjar rulla. Nu gäller det. Behövs en smäll till? Nej: Han gurglar till och därefter svimmar han av kombinationen chock/smärta.
Äntligen är historien utredd. Samhället accepterar i allt för stor utsträckning s.k. "alternativa livsstilar". En 22-årig kille bär en urlöjlig t-shirt med en apa. Någon annan försöker likna en vampyr och låter slipa sina hörntänder för 10000:-. En tredje beställer u2-shorts från Irland. En fjärde lägger alla Paulo Coehlo-böcker i sin varukorg på Adlibris och får orgasm när hon trycker "Beställ!". Lixom SNÄLLA? Civilkurage existerar knappast längre. Eller? Jo. Hos Jogge existerar det utav bara fan. Vilket jag just visat.
Nöjd med gärningen skrattar jag till, stänger dörren till toaletten och går ut till kylskåpet. Där hittar jag öl & delicatobollar. Knyter en kökshandduk kring mitt blödande knä och sätter mig i soffan för att äta. Efter två öl blir jag dåsig och slumrar till.
Nu vaknar jag igen. På riktigt. Alltihop var en löjlig dröm. Jag tänker på hur många gånger Dallas-tricket använts i olika filmer/serier och böcker och hur man inte kan låta bli att tänka på just Dallas så fort något visar sig vara en dröm. Att en såpass sunkig serie fått en sån stor roll i populärkulturen & i vårt s.k. "kollektiva medvetande" känns inte alls bra. Hade det till exempel varit Fresh Prince i Bel-Air hade jag bara skrattat, slutat bry mig om det inträffade och istället börjat tänka på en rolig one-liner Will Smith fällt i någon av alla sina toppenrullar. Men nu kan jag inte ens tänka på Will Smith utan att associera till min skumma upplevelse i drömmens parallella universum. Tack som fan för det du, hjärna. Återigen har något fint och oförstört, Will Smith i det här fallet, besudlats och smutsas ner tack vare felkopplade associationsbanor.
Drömmen var påträngande och symbolisk, men hur då symbolisk? Jag reser mig upp från madrassen och går ut i dagsljuset. Mia ser jag ingenstans. Ingen granne heller. Skönt - då kan jag sticka till Kebabhuset. Ta en tallrik, sätta mig och tänka över saker och ting.
Det verkar som om jag behöver det.
Tar stöd mot köksbordet och reser mig. Och inser då genast att hyresgästen i den här hålan knappast äger varken gasbinda eller bamseplåster, eftersom Lägenheten ser för jävlig ut.
Troligtvis är det någon kulturstudent som bor här.
Här finns, bland annat, ett s.k. rustikt skrivbord., en 28"Luxor-TV och en kokvrå. Intorkade rester av pasta och smör på spisen. En trasig ikea-soffa. Jag lyfter på en av soffkuddarna och mycket riktigt - där ligger en femtioöring och ett par torkade, halvruttna ostbågar. Förutom detta ser jag ett PlayStation 2(!) av den gamla, feta och asplastiga modellen. Här finns dessutom Salvador Dali-affischer som helt klart är köpta på Gallerix.
Men det som får mig att smälla av är ändå bokhyllan. Där fins, kort sagt, en helvetes massa böcker. Lagerlöf, Dostoyevskiy (eller vad fan han heter), Östergren, "Grekiska Dramer", "Litteraturens Klassiker" & "Atlantis väljer ur världslitteraturen". Bara larviga och pretentiösa skitböcker om hypersensitiva psykosexuella tvångsonanister och dramer om hämndlystna, "vi-förstår-allt"-kvinnor med tillhörande män som dummar sig och sabbar allt fint i hela världen.
På något sätt känns det som om kroppen fysiskt reagerar på det jag ser. Blodet börjar forsa snabbare ur såret och jag vill genast få tag på den som bor här. Det kommer bli svårare att be om ursäkt för pissandet nu när jag inte längre tycker synd om min okända betraktare. Även om jag oftast är välvillig och snäll har jag min gräns för vad som är ok. Och den här lyan är inte ok, den är outhärdlig. Var är LCD-tv'n? Den optiska musen? Jens Lapidus gangster-böcker? Kort sagt: var är stil, smak, modernitet, nutid? Har jag av misstag klivit in i en tidskapsel och kommit trettio år tillbaka i tiden? Är lägenheten i själva verket en samlingsplats för något vänsterkollektiv som kommer hit för att bränna allsköns materia, sjunga kampsånger och röka hasch? Jag fastnar i de här tankegångarna ett tag och blir tvungen att sätta mig.
Efter att ha andats djupt ett par gånger är jag tillräckligt koncentrerad för att tänka på annat än blodet och de intryck jag fått av lägenheten. När medvetandet befinner sig här och nu igen så uppfattar jag nästan genast ett gnyende och ett slags flåsiga andetag inifrån ett närliggande rum, som jag genom uteslutningsmetoden och känsla inser är toaletten. Dörren är stängd men andningsljuden hörs tydligt ändå. Måste vara jobbigt när man skiter. Ännu ett minus för lägenheten, som nu är med på min mentala topplista över saker som är det äckligaste jag vet.
Jag känner på dörrhandtaget: Det är öppet. Kliver in och ser en fullvuxen man ligga i fosterställning vid en slags duschinrättning. Jag ser honom inte tydligt eftersom han virat in sig i sitt blekta, gulgråaktiga duschdrapperi. Som han med all säkerhet "ärvt" från sin förra hyresgäst och vart för snål för att byta ut mot ett nytt, ett fräscht, ett hygieniskt. Vad FAN skulle jag in här och göra?
Tanken på att be om ursäkt för mitt pissande ser jag nu som rentav löjlig. Det är nu tydligt att det är den här mystiska gnyende mannen med andningsproblem som behöver be om ursäkt. För
sitt sätt att bo, för sitt sätt att möblera. Ja, för sitt sätt att leva. Jag blir aggressiv och ryter till.
"Kom ut därifrån!".
"J-j-ag såg inget". "Av vadå?".
"Ja jag menar jag såg att du v-v-v-ar där ute men inte att du gjorde nåt".
"Vad skulle jag ha gjort menar du?".
"Vet inte".
"Säg nu, så där skulle du aldrig säga om du inte visste nåt".
"Jag såg att du höll på med en flaska, men jag såg inte VAD du gjorde, jag lovar".
"Det såg du visst, ditt svin. Det hörs på ditt sätt att andas. Varför skulle du sitta gömd om du inte visste nåt?".
"Ok.. du p-p-p" "P-P-P VAD? Pissade? Pallade? Pullade? Pajade? Du killen, gör mig en tjänst, snacka så man hör vad du säger".
Han säger inget utan fortsätter snörvla och pipa nervöst. Jag tar en kort paus. Andas djupt och bestämmer mig för att hjälpa till, för att lugna ner den här förvirrade killen lite, för att ge honom en sista chans.
"Ja, jag pissade på flaskan. Den gick mig på nerverna och jag ber om ursäkt. Jag är ingen sjuk snubbe som gillar att blotta sig."
Fortfarande tystnad. Bara för att man är nervös behöver man inte vara oförskämd, resonerar jag, och släpper fram kaos och ilska. En fullvuxen man som respekterar sig själv måste som sagt ha vissa bestämda regler. Regler för vad som kan anses ok och vad som kan anses vara åt helvete. Den här stammande idioten ska ha en käftsmäll, kanske två. Full Metal Jacket gick på TV igår. Jag äcklades av scenen där de slog tjockisen med tvålar och handdukar.
"Våld är inte min grej" tänkte jag. "Det är nog ALDRIG rätt med våld!?!" tänkte jag. Det finns alltid en bättre utväg" resonerade jag. "Jag ska bli lugn och rationell hädanefter" övertygade jag slutligen mig själv om. Men nu tycks det självklart att inget här på jorden är så eller så, svart eller vitt, ont eller gott.
Ibland är det enda rätta att dra en fet knytnäve över käft, hak, näsa eller torso och ibland är det väl fel antar jag. Men just nu är det rätt. Så in i helvete rätt. Alltså? Jaha. Ok. Nu fattar jag. Dags att omsätta din nyvunna insikt i praktisk handling Jogge. Självklart, herr hjärna.
"Titta upp ett tag". "Jag vill be om ursäkt igen, kolla mig i ögonen, jag är lugn nu, jag lovar! Nu reder vi ut det här va? Det har varit en rätt hetsig dag, vaknade plötsligt upp här ute på innergården och var rätt förvirrad visste inte vad jag gjorde." lyckas jag säga utan att vare sig skratta ihjäl mig eller spy ner mig själv av rent hat mot mitt eget ruttna skådespeleri. För nu menar jag inte ett ord, nu vill jag bara locka fram grisen som gömmer sig under den här svinstians skitiga drapperier.
Det darrar och prasslar inuti det förbannade draperiet. Killen som gömmer sig har uppenbarligen fastnat. Rörelserna blir hetsigare och det känns för några sekunder som om killen kommer kämpa till döds där inne. Så tittar ett riktigt fult jävla tryne ut. Ett fejs som gråit och blött näsblod. Ett fejs beprytt med larviga lacoste-glasögon. Finnig, oren hy. Donkey-kong-t-shirt. En s.k. "cool nörd". Fy fan. "Super Nintendo slutade existera när du var 13 år killen. Dags att vakna och bli vuxen" säger jag i gravallvarligt tonläge och klipper till den fan rakt över käften. Det känns som fan i knogarna när näve möter käft. Jag känner hur en tand eller två lossnar och inser att slaget tagit perfekt. Killen skriker till varpå ögongloberna blir glansiga och börjar rulla. Nu gäller det. Behövs en smäll till? Nej: Han gurglar till och därefter svimmar han av kombinationen chock/smärta.
Äntligen är historien utredd. Samhället accepterar i allt för stor utsträckning s.k. "alternativa livsstilar". En 22-årig kille bär en urlöjlig t-shirt med en apa. Någon annan försöker likna en vampyr och låter slipa sina hörntänder för 10000:-. En tredje beställer u2-shorts från Irland. En fjärde lägger alla Paulo Coehlo-böcker i sin varukorg på Adlibris och får orgasm när hon trycker "Beställ!". Lixom SNÄLLA? Civilkurage existerar knappast längre. Eller? Jo. Hos Jogge existerar det utav bara fan. Vilket jag just visat.
Nöjd med gärningen skrattar jag till, stänger dörren till toaletten och går ut till kylskåpet. Där hittar jag öl & delicatobollar. Knyter en kökshandduk kring mitt blödande knä och sätter mig i soffan för att äta. Efter två öl blir jag dåsig och slumrar till.
Nu vaknar jag igen. På riktigt. Alltihop var en löjlig dröm. Jag tänker på hur många gånger Dallas-tricket använts i olika filmer/serier och böcker och hur man inte kan låta bli att tänka på just Dallas så fort något visar sig vara en dröm. Att en såpass sunkig serie fått en sån stor roll i populärkulturen & i vårt s.k. "kollektiva medvetande" känns inte alls bra. Hade det till exempel varit Fresh Prince i Bel-Air hade jag bara skrattat, slutat bry mig om det inträffade och istället börjat tänka på en rolig one-liner Will Smith fällt i någon av alla sina toppenrullar. Men nu kan jag inte ens tänka på Will Smith utan att associera till min skumma upplevelse i drömmens parallella universum. Tack som fan för det du, hjärna. Återigen har något fint och oförstört, Will Smith i det här fallet, besudlats och smutsas ner tack vare felkopplade associationsbanor.
Drömmen var påträngande och symbolisk, men hur då symbolisk? Jag reser mig upp från madrassen och går ut i dagsljuset. Mia ser jag ingenstans. Ingen granne heller. Skönt - då kan jag sticka till Kebabhuset. Ta en tallrik, sätta mig och tänka över saker och ting.
Det verkar som om jag behöver det.
tisdag 30 september 2008
Jag tar mig in genom fönstret och associerar fritt kring ett arbetaröde
Att ta sig in är inget vidare problem, inser jag strax efter att tanken på det lämpliga med ett spontant och godhjärtat inbrott slagit mig. Fönstret står öppet och trots att det är rätt tajt verkar det inte vara några problem att ta sig igenom det. Men så snavar jag till på fönsterblecket, det verkar sitta löst och börjar glida utåt. Någonting inuti det knäcks, materialet är inte så starkt och hållfast som tillverkarna trodde.
En stolt fönsterblecksfabriksarbetare, som likt alla kroppsarbetare är snäll och pliktskyldig, skulle givetvis säga upp sig från företaget som tillverkade fönsterblecken om han såg mig nu.
Troligtvis skulle han också hälla i ett par kilo mjöl eller havregryn i bläcksmeten för att stoppa produktionen. Och därefter hugga in en morakniv rätt igenom förmannens LCD-skärm. Ta en en bensinindränkt LO-flagga och trycka in den i käften på honom och hotar med att tända på. Men därefter bli mild och hjärtlig och tacka för en fin tid på jobbet. Bli kramig och klämmig och börjar göra närmanden på den oförstående kontorsroboten. Som helt tappat känslan för vanlig svensk arbetarkärlek och därför bara ger halvdana, stela svar på arbetarens närmanden. Svar han fått lära sig av en inhyrd manpower-konsult på någon svindyr ålandsfärjekonferens.
På samma resa låg det aset och tryckte en finska i sin a-hytt med fönster, badkar, dubbelsäng och minibar. Samtidigt som arbetaren låg själv och sov med sin stackars kuk i högerhanden. För att värma sig lite i fyllefrossan. Förutom kuken en tom litersflaska kosken över bröstet. Och ett par hundra gram stulna bufféräkor i en plasthink på golvet. Räkor som kyls av grusblandad is han huggit med sina egna händer uppe på däck eftersom bartendern vägrade servera honom en hink isbitar i baren. "Det är klädseln." sa bartenderjäveln och skakade på huvudet. Bara för att vår arbetare i fyllan och villan råkat pissa ner sina blåjeans.
Mardrömsklipp från kvällen spelas upp i hans arbetarhjärna där han ligger i sin C-hytt medvetslös, febrig och fyllesjuk: "Gå och lägg dig". "Sov bort ruset". "Du är inte välkommen här". "NEJ SA JAG!". "Nu får du inte äta mer av buffén". "Drick inte så mycket vin Johan". "Tafsa inte på mig, ditt perversa kräk". "Vakter, ta hand om honom". Och så några sekunders uppvaknande, då det hugger till i såren efter batongslagen i knäveck och ryggtavla. Därefter ännu fler oroliga drömmar.
Nej, för att passa ombord ska man bära dressmannkostym och eventuellt chinos från Kappahl. Dricka gin&tonic och bete sig arrogant. Annars duger man inte. Då är man inte värd nånting. Då ska man ligga och gråta och lida och vara halvt medvetslös och sova ruset av sig och vakna upp stinkande till ännu en dag av träldom och tristess.
Jag märker att jag börjar bli sentimental av allt tänkande på orättvisor. Alla ärliga människor går det tydligen åt helvete för. Samtidigt knäcker det till i knät eftersom benet glider ut i en onaturlig vinkel när fönsterblecket rör sig och slutligen slår i backen. Knät? Det har krånglat sen jag högg mig med miniyxa som barn. Sa aldrig något till nån om vad jag hade gjort. Det sved ut av helvete och jag fick svårt att arbeta vidare på kojan som jag och två äldre kompisar höll på att tillverka. Bad att få låna tejp, lindade löv och granris runt såret. Det sved och blödde igenom. Jag teg och arbetade vidare, men jag var halt och okoncentrerad och slarvade med bygget.
Dem frågade om jag mådde bra. "Inget vidare". "Det märks". "Tror jag är förkyld". "Åk
hem då". Så gick jag tre kilometer till huset som kompisen bodde i och ringde hem för att få skjuts. Knep käft. Försökte låta bli att grina. Såret läkte aldrig ordentligt och krånglar än idag.
Det händer att jag slår i bordskanter eller kliver upp ur swimmingpooler och upptäcker att det rinner blod utmed smalbenet. Anledningen att jag berättar allt det här är enkel: Jag vill bygga broar mellan mig och er. Målet är att ni ska ha förståelse och kanske en gnutta medkänsla om det inte är för mycket begärt. Jaja, ni vill att jag ska fortsätta min berättelse? Jag fastnar för mycket i tankegångar? Berättelsen kommer ingen vart? Ok. Låt gå för den här gången.
En stolt fönsterblecksfabriksarbetare, som likt alla kroppsarbetare är snäll och pliktskyldig, skulle givetvis säga upp sig från företaget som tillverkade fönsterblecken om han såg mig nu.
Troligtvis skulle han också hälla i ett par kilo mjöl eller havregryn i bläcksmeten för att stoppa produktionen. Och därefter hugga in en morakniv rätt igenom förmannens LCD-skärm. Ta en en bensinindränkt LO-flagga och trycka in den i käften på honom och hotar med att tända på. Men därefter bli mild och hjärtlig och tacka för en fin tid på jobbet. Bli kramig och klämmig och börjar göra närmanden på den oförstående kontorsroboten. Som helt tappat känslan för vanlig svensk arbetarkärlek och därför bara ger halvdana, stela svar på arbetarens närmanden. Svar han fått lära sig av en inhyrd manpower-konsult på någon svindyr ålandsfärjekonferens.
På samma resa låg det aset och tryckte en finska i sin a-hytt med fönster, badkar, dubbelsäng och minibar. Samtidigt som arbetaren låg själv och sov med sin stackars kuk i högerhanden. För att värma sig lite i fyllefrossan. Förutom kuken en tom litersflaska kosken över bröstet. Och ett par hundra gram stulna bufféräkor i en plasthink på golvet. Räkor som kyls av grusblandad is han huggit med sina egna händer uppe på däck eftersom bartendern vägrade servera honom en hink isbitar i baren. "Det är klädseln." sa bartenderjäveln och skakade på huvudet. Bara för att vår arbetare i fyllan och villan råkat pissa ner sina blåjeans.
Mardrömsklipp från kvällen spelas upp i hans arbetarhjärna där han ligger i sin C-hytt medvetslös, febrig och fyllesjuk: "Gå och lägg dig". "Sov bort ruset". "Du är inte välkommen här". "NEJ SA JAG!". "Nu får du inte äta mer av buffén". "Drick inte så mycket vin Johan". "Tafsa inte på mig, ditt perversa kräk". "Vakter, ta hand om honom". Och så några sekunders uppvaknande, då det hugger till i såren efter batongslagen i knäveck och ryggtavla. Därefter ännu fler oroliga drömmar.
Nej, för att passa ombord ska man bära dressmannkostym och eventuellt chinos från Kappahl. Dricka gin&tonic och bete sig arrogant. Annars duger man inte. Då är man inte värd nånting. Då ska man ligga och gråta och lida och vara halvt medvetslös och sova ruset av sig och vakna upp stinkande till ännu en dag av träldom och tristess.
Jag märker att jag börjar bli sentimental av allt tänkande på orättvisor. Alla ärliga människor går det tydligen åt helvete för. Samtidigt knäcker det till i knät eftersom benet glider ut i en onaturlig vinkel när fönsterblecket rör sig och slutligen slår i backen. Knät? Det har krånglat sen jag högg mig med miniyxa som barn. Sa aldrig något till nån om vad jag hade gjort. Det sved ut av helvete och jag fick svårt att arbeta vidare på kojan som jag och två äldre kompisar höll på att tillverka. Bad att få låna tejp, lindade löv och granris runt såret. Det sved och blödde igenom. Jag teg och arbetade vidare, men jag var halt och okoncentrerad och slarvade med bygget.
Dem frågade om jag mådde bra. "Inget vidare". "Det märks". "Tror jag är förkyld". "Åk
hem då". Så gick jag tre kilometer till huset som kompisen bodde i och ringde hem för att få skjuts. Knep käft. Försökte låta bli att grina. Såret läkte aldrig ordentligt och krånglar än idag.
Det händer att jag slår i bordskanter eller kliver upp ur swimmingpooler och upptäcker att det rinner blod utmed smalbenet. Anledningen att jag berättar allt det här är enkel: Jag vill bygga broar mellan mig och er. Målet är att ni ska ha förståelse och kanske en gnutta medkänsla om det inte är för mycket begärt. Jaja, ni vill att jag ska fortsätta min berättelse? Jag fastnar för mycket i tankegångar? Berättelsen kommer ingen vart? Ok. Låt gå för den här gången.
måndag 15 september 2008
Uppvaknande på innergård. Att pissa på en BonAquaflaska.
Jag vaknar. Men jag vaknar inte av att en förtvivlad ambulanskvinna tvingar på mig en syrgasmask. Inte heller vaknar jag av att hon visar bröna och våldför sig på mig. Jag vet inte varför jag förklarar allt det här för er. Troligtvis anar jag att ni är sjuka i huvudet. Vilka "ni" är?
En bra fråga som jag tyvärr vägrar svara på. Berättelsen måste fortsätta. Varför ska jag behöva berätta en massa självklarheter för er? Just det. Ge er. Låt upphetsningens rodnad svalna, skvätt lite ljummet kranvatten över kinderna vet jag. Skrik, ring en vän eller slå nån på käften. Lugna ner er bara för i helvete. Så. Känns det bättre? Bra: Var tyst och läs så ska du se att allting ordnar sig. Inga fler dumheter nu, capice?
När jag vaknar ligger jag på en gräsmatta. Gräsmattan ligger på en rätt välskött innergård. Inte så konstigt: Lägenhetssvenskarna måste alltid ha innergårdar med gräs. Illusionen av att leva mitt i naturen måste alltid finnas, vi är ett naturälskande folk som blir själmordsbenägna så fort vi inte ser vårt älskade gräs och hör våra trofasta pippifåglar däruppe i lövträden.
Plantera ett äppelträd, en tulpanrabatt, ett par ljugarbänkar och en nyponbuske. Bygg sedan femhundra lägenheter till. Mura, lägg betong, spruta ut giftiga avgaser med högtrycksslang utan anledning. Svensken kommer inte att bry sig. Fast i sin egen löjliga fantasivärld kommer han stå och leka älskar-älskar-inte med ett äppelblomblad medan sjuttio hektar granskog skövlas och oskyldiga rådjur skjuts till döds med hagelbrakare för att alla nya lägenheter ska ha någon tomt att byggas på. Sådan är vår folksjäl. Åt helvete med skog och vildmark. Det vi ser här och nu är det viktiga. Och ser vi något fel blir vi rädda och nervösa. "Ska vi gripa in?" Nej, vi fortsätter flacka omkring med blicken tills vi hittar något tryggt att vila ögonen på istället. Problemen försvinner av sig själva. "Det ordnar sig" är alla svenskars melodi.
Svenskens folksjäl är alltså förpestad och sjuk. Inget att göra åt. Ett gäng fina och sanna tankar, men var i helvete är jag någonstans? Gräsmattan omringas av nazibruna lägenhetslängor. Troligen ett miljonprojekt. Husen är inte särskilt intressanta. Det är de mindre, mer närliggande föremålen som intresserar mig. Först ser jag ut över gräsmattan. Där är små förbudsskyltar nerstuckna till höger och vänster: Inga hundar, inga glassar, ingen varmkorv, inget supande. Skyltarna verkar onödiga, platsen är helt ödelag. Förutom skyltarna ser jag en och annan syrenberså. . Några bänkar, en papperskorg. Gräsmattan helt ok men ett gäng maskrosor har fått övertagit vid en plätt på innergårdens mitt och förstör helhetsintrycket fullständigt.
Jag vrider lite på mig. Under mig har någon placerat en mörkblå fleecefilt. Den är bekväm och mjuk och skyddar mot gräset. Skönt, jag var gräsallergiker som barn och får fortfarande problem med klåda på somrarna. Till vänster om mig ligger en tom flaska BonAqua Citron. Nu blir jag riktigt illa till mods, eftersom källvatten är det äckligaste som finns. New-Age morsor, hälsofreaks, socialbidragstagare, omogna kvinnor och torra kontorsråttor är de enda som får ut något av drycken. Jag funderar en sekund på om jag kanske kan placeras i någon av de här tvivelaktiga grupperna.
Jag blir orolig eftersom jag gått arbetslös ett tag och faktiskt är socialbidragstagare. Vips så börjar det trycka på i blåsan. Fan så känslig man ska vara. Minsta tecken på oro och all vätska vill ut ur mig till vilket pris som helst. Så har det varit sen jag var tre år. Om det nu inte är en undermålig blåsa som orsakar mitt ständiga kasta-vatten-sug? Kanske nåt krux med njurarna? Helvete vad det trycker på. Borde jag pissa på flaskan som ett statement? Yes. Jag knäpper upp byxorna och kör. Etiketten lossnar sakta från flaskan, nu är det bara korkens feminina färg som avslöjar innehållet. Plötsligt får jag för mig att det ryker om etiketten. Är det solens varma strålar som får mitt piss att koka? Eller är det en kemisk försvarsreaktion som uppstår i etiketten då den besudlas av mig? Trött på alla funderingar sparkar jag till flaskan.
Den flyger nerför en närliggande trappa och försvinner. Etiketten trampar jag på. Varför den rök spelar ingen roll, det viktiga nu är att inte etiketten får gräsmattan att fatta eld. Jag trampar alltså ner skiten och häller över lite jord från en blomrabatt. Nu vill jag se mig omkring. Var är jag, vad har jag här att göra?
Men eftersom jag somnade i en skåpbil för en halvtimme sen har jag svårt att njuta av den här oväntade upplevelsen. Jag blir på dåligt humör - vem har spelat mig detta minst sagt ruttna spratt? Ett 2x2 meter stort fönster står på vid gavel precis bredvid mig. Det hade jag inte en tanke på när jag pissade ner flaskan. Tänk om nån jävel har fotograferat mig? Eller stått och fört anteckningar? Jag vill in i lägenheten, måste tala personen till rätta. Sticka till den okända betraktaren en hundring, skaka hand och gå därifrån. Med ett stort leende på läpparna. Lyckligt medveten om att allt är glömt och förlåtet. Jag är inget svin som ställer mig och pissar framför nåns fönster bara för sakens skull. Vill göra rätt för mig, så enkelt är det. Alltså måste jag ta mig in.
En bra fråga som jag tyvärr vägrar svara på. Berättelsen måste fortsätta. Varför ska jag behöva berätta en massa självklarheter för er? Just det. Ge er. Låt upphetsningens rodnad svalna, skvätt lite ljummet kranvatten över kinderna vet jag. Skrik, ring en vän eller slå nån på käften. Lugna ner er bara för i helvete. Så. Känns det bättre? Bra: Var tyst och läs så ska du se att allting ordnar sig. Inga fler dumheter nu, capice?
När jag vaknar ligger jag på en gräsmatta. Gräsmattan ligger på en rätt välskött innergård. Inte så konstigt: Lägenhetssvenskarna måste alltid ha innergårdar med gräs. Illusionen av att leva mitt i naturen måste alltid finnas, vi är ett naturälskande folk som blir själmordsbenägna så fort vi inte ser vårt älskade gräs och hör våra trofasta pippifåglar däruppe i lövträden.
Plantera ett äppelträd, en tulpanrabatt, ett par ljugarbänkar och en nyponbuske. Bygg sedan femhundra lägenheter till. Mura, lägg betong, spruta ut giftiga avgaser med högtrycksslang utan anledning. Svensken kommer inte att bry sig. Fast i sin egen löjliga fantasivärld kommer han stå och leka älskar-älskar-inte med ett äppelblomblad medan sjuttio hektar granskog skövlas och oskyldiga rådjur skjuts till döds med hagelbrakare för att alla nya lägenheter ska ha någon tomt att byggas på. Sådan är vår folksjäl. Åt helvete med skog och vildmark. Det vi ser här och nu är det viktiga. Och ser vi något fel blir vi rädda och nervösa. "Ska vi gripa in?" Nej, vi fortsätter flacka omkring med blicken tills vi hittar något tryggt att vila ögonen på istället. Problemen försvinner av sig själva. "Det ordnar sig" är alla svenskars melodi.
Svenskens folksjäl är alltså förpestad och sjuk. Inget att göra åt. Ett gäng fina och sanna tankar, men var i helvete är jag någonstans? Gräsmattan omringas av nazibruna lägenhetslängor. Troligen ett miljonprojekt. Husen är inte särskilt intressanta. Det är de mindre, mer närliggande föremålen som intresserar mig. Först ser jag ut över gräsmattan. Där är små förbudsskyltar nerstuckna till höger och vänster: Inga hundar, inga glassar, ingen varmkorv, inget supande. Skyltarna verkar onödiga, platsen är helt ödelag. Förutom skyltarna ser jag en och annan syrenberså. . Några bänkar, en papperskorg. Gräsmattan helt ok men ett gäng maskrosor har fått övertagit vid en plätt på innergårdens mitt och förstör helhetsintrycket fullständigt.
Jag vrider lite på mig. Under mig har någon placerat en mörkblå fleecefilt. Den är bekväm och mjuk och skyddar mot gräset. Skönt, jag var gräsallergiker som barn och får fortfarande problem med klåda på somrarna. Till vänster om mig ligger en tom flaska BonAqua Citron. Nu blir jag riktigt illa till mods, eftersom källvatten är det äckligaste som finns. New-Age morsor, hälsofreaks, socialbidragstagare, omogna kvinnor och torra kontorsråttor är de enda som får ut något av drycken. Jag funderar en sekund på om jag kanske kan placeras i någon av de här tvivelaktiga grupperna.
Jag blir orolig eftersom jag gått arbetslös ett tag och faktiskt är socialbidragstagare. Vips så börjar det trycka på i blåsan. Fan så känslig man ska vara. Minsta tecken på oro och all vätska vill ut ur mig till vilket pris som helst. Så har det varit sen jag var tre år. Om det nu inte är en undermålig blåsa som orsakar mitt ständiga kasta-vatten-sug? Kanske nåt krux med njurarna? Helvete vad det trycker på. Borde jag pissa på flaskan som ett statement? Yes. Jag knäpper upp byxorna och kör. Etiketten lossnar sakta från flaskan, nu är det bara korkens feminina färg som avslöjar innehållet. Plötsligt får jag för mig att det ryker om etiketten. Är det solens varma strålar som får mitt piss att koka? Eller är det en kemisk försvarsreaktion som uppstår i etiketten då den besudlas av mig? Trött på alla funderingar sparkar jag till flaskan.
Den flyger nerför en närliggande trappa och försvinner. Etiketten trampar jag på. Varför den rök spelar ingen roll, det viktiga nu är att inte etiketten får gräsmattan att fatta eld. Jag trampar alltså ner skiten och häller över lite jord från en blomrabatt. Nu vill jag se mig omkring. Var är jag, vad har jag här att göra?
Men eftersom jag somnade i en skåpbil för en halvtimme sen har jag svårt att njuta av den här oväntade upplevelsen. Jag blir på dåligt humör - vem har spelat mig detta minst sagt ruttna spratt? Ett 2x2 meter stort fönster står på vid gavel precis bredvid mig. Det hade jag inte en tanke på när jag pissade ner flaskan. Tänk om nån jävel har fotograferat mig? Eller stått och fört anteckningar? Jag vill in i lägenheten, måste tala personen till rätta. Sticka till den okända betraktaren en hundring, skaka hand och gå därifrån. Med ett stort leende på läpparna. Lyckligt medveten om att allt är glömt och förlåtet. Jag är inget svin som ställer mig och pissar framför nåns fönster bara för sakens skull. Vill göra rätt för mig, så enkelt är det. Alltså måste jag ta mig in.
onsdag 10 september 2008
Balansen är rubbad.
När det blev dags för den här flytten som jag håller på att beskriva så hittade jag tröjhelvetet längst ner i en gammal jack&jones-påse från 2003. Det bultade lite i tinningarna när jag tog på mig den. Som om något var fel, men som att inte ens hjärnan själv visste vad som pågick. Klockan var 0615, jag hade precis tankat flyttbilen. Var redo att sticka. Det fanns inte en enda sekund för eftertanke och löjligt tvivel. "Åh vad skönt det var att åter täckas av baptikmönstren" var allt jag kände. Jag vred om startnyckeln. Inbillade mig att tröjan på något sätt var specialsydd eftersom den satt så skönt kring bröstpartiet. Det var inte så noga att fläktremmen var åt helvete på bilen. Att jag hörde hur crecentcykeln helt omotiverat välte i lastutrymmet. Det berörde mig inte alls att dom snackade på P1 om Global Warming och glaciärernas gradvisa nedsmältning, det var problem för nojiga domedagsprofeter att ta i tu med.
Jag drog lite på skoj i de plojiga, lila snörena som hängde ner lite coolt från tröjans halsparti. För hårt - jag kände en svag kväljning, lite magsyra, eller kanske en bit osmält stekt ägg, var på väg att leta sig upp genom halsen. Men jag svalde glatt och snurrade nu istället pekfingret kring ett av snörena. Såg mig i backspegelen och skrattade glatt åt den härliga synen. Plötsligt förvrids mitt leende till ett plågat grin. Vad är det för ett jävla sätt att sitta i nån hyrbil 0615 lirkandes med fingret kring tröjsnören och spegla sig precis som nån trånsjuk bög? Nej, ge dig Jogge för i helvete.
Skakade glatt på huvudet och log. La i en växel och körde ut från Statoilparkeringen. Redo att lasta, redo att flytta, redo att ta tag i mitt liv.Vad som hade hänt var alltså följande, insåg jag tråkigt nog med häpnadsväckande psykologisk skärpa: Jag hade förträngt alltihopa.Fel-fel-fel-kanonen som sköt salut i skallen förut hade varit ett rop på hjälp från psyket, ett slags varsel om vad som skulle kunna hända om jag grävde djupare. Och nu, som herrskapet märker, har hela historien kommit upp till ytan igen.
Jag försöker koncentrera mig och låtsas om ingenting: Det är inflyttningsdag och jag har väl annat att tänka på än historien bakom baptik-tröjan? Men det går inte att släppa, som ni märker. Det formeligen pumpas fram information och fakta i fallet. Måste få andrum och tystnad. Jag ger mig inte, jag manar och styr med järnhand. Så här är det herr psyke: Baptikhistorien är avslutad. Du har fått ett hjärnspöke, det är inget att hänga upp sig på. Sinnessvaga får det alltjämnt, de vaknar med ångest om nätterna och ringer diverse jourhavande-vän-nummer och lägger på när någon svarar. Ditt spöke är ett, det har med baptik att göra och kära vän, vilken betydelse har det förbannade mönstret egentligen?
Jag bestämmer mig alltså för att hänga med i svängarna, agera handlingsmänniska igen. Bort med och traderaauktioner ur psyket. Och tvivlet. Och fasan. Och fram för nuet och möjligheten.
Det verkar lyckas. Nu är jag här, inte i tankens glödgande, helvetesliknande smedjor. Jag ser mig omkring: Vad flickvännen gör angår mig inte alls. Hon sköter sitt, och hon gör det bra. Eller? Jag bestämmer mig för att analysera henne, för att ta reda på vad är det för en kvinna jag är på väg att flytta ihop med. Känslorna som Mias utseende och sätt frammanar är väl sådär egentligen: "Fan så hon går", "fan så hon vattnar blommor" och slutligen "fan vilken hörntand jag skymtade i hennes käft" tänker jag och fimpar min Lucky Strike under skon. Det knastrar skönt och jag känner mig mäktig, men handlingen dämpar inte lusten att sticka härifrån. Men att sticka, det är en omöjlighet och en rentav löjlig tanke.
Du får stå ditt kast Jogge, du är en vuxen man nu. Ingen nioårig lantis som puttar ner sin brud från gungan och snor hennes stenkulor. Det här är ett seriöst förhållande. Med ömsesidig kärlek, förståelse, passion, orgasm. Ja ja ja mannen. Flytten med Mia är precis vad du behöver. Hon ger stadga och mening åt tillvaron. Gör hon? Jag börjar fumla med kartongerna och tappar bland annat en förpackning ungerskt porslin varpå en granne, som tydligen stått och glott ett tag, skriker att jag borde ta en paus så att "inte allt barkar åt helvete". Som svar pekar jag finger och går in hyrbilen. Blir stående ett tag, får syn på madrassen som jag inte burit in än, slänger ut den över ett gäng kartonger och lägger mig. "vad fan ska det bli av det här" hinner jag tänka innan det återigen svartnar.
Jag drog lite på skoj i de plojiga, lila snörena som hängde ner lite coolt från tröjans halsparti. För hårt - jag kände en svag kväljning, lite magsyra, eller kanske en bit osmält stekt ägg, var på väg att leta sig upp genom halsen. Men jag svalde glatt och snurrade nu istället pekfingret kring ett av snörena. Såg mig i backspegelen och skrattade glatt åt den härliga synen. Plötsligt förvrids mitt leende till ett plågat grin. Vad är det för ett jävla sätt att sitta i nån hyrbil 0615 lirkandes med fingret kring tröjsnören och spegla sig precis som nån trånsjuk bög? Nej, ge dig Jogge för i helvete.
Skakade glatt på huvudet och log. La i en växel och körde ut från Statoilparkeringen. Redo att lasta, redo att flytta, redo att ta tag i mitt liv.Vad som hade hänt var alltså följande, insåg jag tråkigt nog med häpnadsväckande psykologisk skärpa: Jag hade förträngt alltihopa.Fel-fel-fel-kanonen som sköt salut i skallen förut hade varit ett rop på hjälp från psyket, ett slags varsel om vad som skulle kunna hända om jag grävde djupare. Och nu, som herrskapet märker, har hela historien kommit upp till ytan igen.
Jag försöker koncentrera mig och låtsas om ingenting: Det är inflyttningsdag och jag har väl annat att tänka på än historien bakom baptik-tröjan? Men det går inte att släppa, som ni märker. Det formeligen pumpas fram information och fakta i fallet. Måste få andrum och tystnad. Jag ger mig inte, jag manar och styr med järnhand. Så här är det herr psyke: Baptikhistorien är avslutad. Du har fått ett hjärnspöke, det är inget att hänga upp sig på. Sinnessvaga får det alltjämnt, de vaknar med ångest om nätterna och ringer diverse jourhavande-vän-nummer och lägger på när någon svarar. Ditt spöke är ett, det har med baptik att göra och kära vän, vilken betydelse har det förbannade mönstret egentligen?
Jag bestämmer mig alltså för att hänga med i svängarna, agera handlingsmänniska igen. Bort med och traderaauktioner ur psyket. Och tvivlet. Och fasan. Och fram för nuet och möjligheten.
Det verkar lyckas. Nu är jag här, inte i tankens glödgande, helvetesliknande smedjor. Jag ser mig omkring: Vad flickvännen gör angår mig inte alls. Hon sköter sitt, och hon gör det bra. Eller? Jag bestämmer mig för att analysera henne, för att ta reda på vad är det för en kvinna jag är på väg att flytta ihop med. Känslorna som Mias utseende och sätt frammanar är väl sådär egentligen: "Fan så hon går", "fan så hon vattnar blommor" och slutligen "fan vilken hörntand jag skymtade i hennes käft" tänker jag och fimpar min Lucky Strike under skon. Det knastrar skönt och jag känner mig mäktig, men handlingen dämpar inte lusten att sticka härifrån. Men att sticka, det är en omöjlighet och en rentav löjlig tanke.
Du får stå ditt kast Jogge, du är en vuxen man nu. Ingen nioårig lantis som puttar ner sin brud från gungan och snor hennes stenkulor. Det här är ett seriöst förhållande. Med ömsesidig kärlek, förståelse, passion, orgasm. Ja ja ja mannen. Flytten med Mia är precis vad du behöver. Hon ger stadga och mening åt tillvaron. Gör hon? Jag börjar fumla med kartongerna och tappar bland annat en förpackning ungerskt porslin varpå en granne, som tydligen stått och glott ett tag, skriker att jag borde ta en paus så att "inte allt barkar åt helvete". Som svar pekar jag finger och går in hyrbilen. Blir stående ett tag, får syn på madrassen som jag inte burit in än, slänger ut den över ett gäng kartonger och lägger mig. "vad fan ska det bli av det här" hinner jag tänka innan det återigen svartnar.
måndag 25 augusti 2008
Den första veckan
Det börjar när vi flyttar in i lägenheten, som är en halvdann trea i Vasastan. Vasastan i Linköping alltså. Vindens, studentens och cykelns stad.
Närmare bestämt så börjar det jävliga den 1/9. Vilket är datumet för flytten. Jag kör omkring i nån stor hyrbil. Jag packar, stånkar och river mig på kartongerna. Jag drar med andra ord det tunga lasset medan flickvännen hjälper till att packa upp det allra nödvändigaste i lägenheten. Det här älskar jag. Tungt kroppsarbete. Fåglarna visslar och verkar nästan onaturligt upprymda. Svårt att inte bli påverkad av de små gynnarnas kvittrande.
Deras glädje, eller parningsrop eller lockrop eller vad nu kvittrandena egentligen är, smittar av sig. Plötsligt börjar även jag vissla och nynna och vid ett tillfälle nickar jag glatt till nån sliten gumma som går förbi med två priso-kassar fyllda med grönsaker. Hon skrattar nervöst och försöker le, men nervositeten och skräcken lyser igenom. Strax efter min hälsning börjar hon gå snabbare. Inte nog med det, nu andas hon tungt och rossligt och när som helst känner jag att hon kommer att kvävas. På något sätt lyckas hon hålla tillbaka dödsrosslingarna en liten stund. Hon stannar till, blickar tomt och nästan spöklikt omkring sig, och springer sedan in i en närliggande trappuppgång. Där snubblar hon till på tröskeln varpå ett gäng körsbärstomater rullar ut ur påsen och ner i en rabatt. Hon stannar upp och kollar panikartat på dem. Sen vänder hon blicken mot mig, ger ifrån sig ett dämpat skrik. Därpå springer hon in i uppgången, vidare uppför någon trappa och försvinner spårlöst ur mitt liv.Allt det här gör att jag känner mig stark och självsäker. Kan tydligen både bära kartonger, skrämma slag på folk och vissla. Och göra det in i helvete bra dessutom.
Jag pratar inte alls med tjejen under arbetet med flytten. Undviker hennes blickar och grymtar bara till svar när hon försöker inleda en konversation. Har nog med mitt eget, har inte tid att diskutera oväsentligheter såsom vart vi ska ha vilken tavla och vad vi ska äta på kvällen. Det är frågor att diskutera senare, efter arbetets slut. En sak i taget är min melodi. Efter att ha burit omkring på alla dessa jävla kartonger en timme börjar det snurra i skallen av vätskebrist och trötthet. Det är tidernas brittsommarväder. Hela 25 grader varmt ute - svettigt och jävligt och på nåt sätt fuktigt och kvavt överallt. Försöker koncentrera mig, tänker "här och nu", "här och nu" och ignorerar det vidriga faktum att det rinner och droppar varma små svettkulor från pannan och ner på kartongerna.
Ser mig omkring i förhoppning om att hitta något intressant, som får mig att glömma tröttheten och svettningarna. Men omvärlden erbjuder ingen som helst stimulans, bara löv, träd och höghus. Till slut ser jag ner mot min mage och äntligen hittar jag något som associationsmotorn i huvudet kan spinna vidare på.
Nu tänker jag inte på värmen, svetten och mitt allmänna lidande. Vad som facinerar mig är min ärmlösa baptik-t-shirt. Mönstret på tröjan har alltid facinerat mig. Är alla dessa cirkel- och spiralformationer verkligen en slump? Det hade säljaren på blocket alltså mage att påstå. Jag svarade snällt på hennes mail. Betalade in pengarna och låtsades vara glad och tacksam när hon gratulerade mig till ett bra köp. Senare på kvällen kom ytterligare ett mail där det stod "viktig inofrmation om din tröja" i ämnesraden. Det verkade vara någonting skumt på gång. Tröjan hade kostat mig femtio kronor och jag ställde därför inte någrasomhelst krav på good-will eller visad glädje från säljaren. Jag ville ha på mig min t-shirt i solen. Lyssna på psytrance och hålla käften, liksom. Inte läsa en massa "inofrmation" om baptik skrivna av nån okänd hona från Ljungskile.
Länge lät jag mailet ligga kvar i inkorgen utan att öppna det. Dagarna gick. Jag minns att jag började äta grapefrukt och kreatin. Att jag blev mer hungrig på allt vad livet kunde erbjuda; mat, kvinnor, slagsmål, vin, kunskap och dataspel. Tröjan bar jag allt oftare. Till slut kunde jag inte sova utan att ha tröjan på mig. Det gick bra att somna och så utan den, men framåt tretiden vaknade jag uppskrämd och rädd och kände ett desperat behov av att skyla min överkropp. Täcket gav inte tillräckligt skydd, inte heller mina andra tröjor. Det enda som gjorde mig lugn och sömnig igen var baptiktröjan. Det var en bra, men konstig period av mitt liv.
En kväll klädde jag av mig i kalsonger och kröp till kojs. Så kände jag hur jag lixom mer eller mindre styrdes upp och ut ur sängen. Hamnade til slut vid min laptop, som låg på laddning under sängen. Precis som ungar gör när de vill gotta sig med ett knippe serietidningar så la jag mig nu på mage med benen sprattlade och farande mer eller mindre okontrollerat. Det var uppenbart att jag var uppspelt och vild. Vad målet med allt arbete och barnsligt tjafs var hade jag trots min glädje och upphetsning ingen aning om. Jag bara fortsatte och lät kroppen köra på, väntade spänt på vad som skulle komma att ske. Det var kallt om naveln och området däromkring. Dessutom tröcks kuken mot studentbostäders jävla parkettgolv och mer tanken på än känslan av det gjorde mig smått illamående. Så surrade fanskapet till laptop igång och varpå msn messenger autostartades av okänd anledning.
Som i trans tog jag mig in i inkorgen. Nu förstod jag vad som var i görningen: öppnandet av säljarens infomail. Det visade sig vara åt helvete för mycket på alla sätt. Det var omänskligt och sjukt: Här kunde jag i detalj få reda på hur tillverkningen av en baptik-thirt går till. Men inte bara det: Tröjans historia, kända baptik-bärare och tvättråd. Längst mer i mailet hade säljaren skrivit
TRÖJANS TIDIGARE ÄGARE
Mats Nilsson mats.miklo@ma.addici.com
Lollo Petterson lolliz@hotmail.com
"Frippe" mjukis_glassen@gmail.com
"varför?", "varför?", "varför?" skrek jag, i ett desperat behov av något slags svar på alla mina funderingar. Varför fick jag deras mailadresser? Varför hade tre personer av olika kön och ålder ägt tröjan? Varför låg jag här? Varför är stångåstadens golv så kalla och hårda och omöjliga för den mänskliga kroppen att anpassa sig till? Det var som om ett tjugotal floder svämmade över samtidigt inne i skallen och spred paranoia och skräck i psyket på mig. Fem miljarder frågor utan svar ställda under loppet av tre sekunder. Inte konstigt att saker började snurra allt snabbare. Floderna gick inte att stoppa. Til slut blev det för mycket, jag såg en ljusblixt och svimmade av förvirrning, oro och mental härdsmälta.
Jag hade svår huvudvärk och yrsel när jag vaknade. Gick ut och bara vandrade helt planlöst i flera timmar för att koppla av från den pärs jag gått igenom tidigare på kvällen. Jag gick till Statoil och köpte Lucky Strike och ett sexpack för att lugna ner mig. Drack och rökte, sparkade sönder nån jävla trähäst i en lekpark. Och när solen gick upp och jag var på väg hem svor jag på att aldrig mer tänka på det som hade hänt. Det lyckades. Tills nu.
Närmare bestämt så börjar det jävliga den 1/9. Vilket är datumet för flytten. Jag kör omkring i nån stor hyrbil. Jag packar, stånkar och river mig på kartongerna. Jag drar med andra ord det tunga lasset medan flickvännen hjälper till att packa upp det allra nödvändigaste i lägenheten. Det här älskar jag. Tungt kroppsarbete. Fåglarna visslar och verkar nästan onaturligt upprymda. Svårt att inte bli påverkad av de små gynnarnas kvittrande.
Deras glädje, eller parningsrop eller lockrop eller vad nu kvittrandena egentligen är, smittar av sig. Plötsligt börjar även jag vissla och nynna och vid ett tillfälle nickar jag glatt till nån sliten gumma som går förbi med två priso-kassar fyllda med grönsaker. Hon skrattar nervöst och försöker le, men nervositeten och skräcken lyser igenom. Strax efter min hälsning börjar hon gå snabbare. Inte nog med det, nu andas hon tungt och rossligt och när som helst känner jag att hon kommer att kvävas. På något sätt lyckas hon hålla tillbaka dödsrosslingarna en liten stund. Hon stannar till, blickar tomt och nästan spöklikt omkring sig, och springer sedan in i en närliggande trappuppgång. Där snubblar hon till på tröskeln varpå ett gäng körsbärstomater rullar ut ur påsen och ner i en rabatt. Hon stannar upp och kollar panikartat på dem. Sen vänder hon blicken mot mig, ger ifrån sig ett dämpat skrik. Därpå springer hon in i uppgången, vidare uppför någon trappa och försvinner spårlöst ur mitt liv.Allt det här gör att jag känner mig stark och självsäker. Kan tydligen både bära kartonger, skrämma slag på folk och vissla. Och göra det in i helvete bra dessutom.
Jag pratar inte alls med tjejen under arbetet med flytten. Undviker hennes blickar och grymtar bara till svar när hon försöker inleda en konversation. Har nog med mitt eget, har inte tid att diskutera oväsentligheter såsom vart vi ska ha vilken tavla och vad vi ska äta på kvällen. Det är frågor att diskutera senare, efter arbetets slut. En sak i taget är min melodi. Efter att ha burit omkring på alla dessa jävla kartonger en timme börjar det snurra i skallen av vätskebrist och trötthet. Det är tidernas brittsommarväder. Hela 25 grader varmt ute - svettigt och jävligt och på nåt sätt fuktigt och kvavt överallt. Försöker koncentrera mig, tänker "här och nu", "här och nu" och ignorerar det vidriga faktum att det rinner och droppar varma små svettkulor från pannan och ner på kartongerna.
Ser mig omkring i förhoppning om att hitta något intressant, som får mig att glömma tröttheten och svettningarna. Men omvärlden erbjuder ingen som helst stimulans, bara löv, träd och höghus. Till slut ser jag ner mot min mage och äntligen hittar jag något som associationsmotorn i huvudet kan spinna vidare på.
Nu tänker jag inte på värmen, svetten och mitt allmänna lidande. Vad som facinerar mig är min ärmlösa baptik-t-shirt. Mönstret på tröjan har alltid facinerat mig. Är alla dessa cirkel- och spiralformationer verkligen en slump? Det hade säljaren på blocket alltså mage att påstå. Jag svarade snällt på hennes mail. Betalade in pengarna och låtsades vara glad och tacksam när hon gratulerade mig till ett bra köp. Senare på kvällen kom ytterligare ett mail där det stod "viktig inofrmation om din tröja" i ämnesraden. Det verkade vara någonting skumt på gång. Tröjan hade kostat mig femtio kronor och jag ställde därför inte någrasomhelst krav på good-will eller visad glädje från säljaren. Jag ville ha på mig min t-shirt i solen. Lyssna på psytrance och hålla käften, liksom. Inte läsa en massa "inofrmation" om baptik skrivna av nån okänd hona från Ljungskile.
Länge lät jag mailet ligga kvar i inkorgen utan att öppna det. Dagarna gick. Jag minns att jag började äta grapefrukt och kreatin. Att jag blev mer hungrig på allt vad livet kunde erbjuda; mat, kvinnor, slagsmål, vin, kunskap och dataspel. Tröjan bar jag allt oftare. Till slut kunde jag inte sova utan att ha tröjan på mig. Det gick bra att somna och så utan den, men framåt tretiden vaknade jag uppskrämd och rädd och kände ett desperat behov av att skyla min överkropp. Täcket gav inte tillräckligt skydd, inte heller mina andra tröjor. Det enda som gjorde mig lugn och sömnig igen var baptiktröjan. Det var en bra, men konstig period av mitt liv.
En kväll klädde jag av mig i kalsonger och kröp till kojs. Så kände jag hur jag lixom mer eller mindre styrdes upp och ut ur sängen. Hamnade til slut vid min laptop, som låg på laddning under sängen. Precis som ungar gör när de vill gotta sig med ett knippe serietidningar så la jag mig nu på mage med benen sprattlade och farande mer eller mindre okontrollerat. Det var uppenbart att jag var uppspelt och vild. Vad målet med allt arbete och barnsligt tjafs var hade jag trots min glädje och upphetsning ingen aning om. Jag bara fortsatte och lät kroppen köra på, väntade spänt på vad som skulle komma att ske. Det var kallt om naveln och området däromkring. Dessutom tröcks kuken mot studentbostäders jävla parkettgolv och mer tanken på än känslan av det gjorde mig smått illamående. Så surrade fanskapet till laptop igång och varpå msn messenger autostartades av okänd anledning.
Som i trans tog jag mig in i inkorgen. Nu förstod jag vad som var i görningen: öppnandet av säljarens infomail. Det visade sig vara åt helvete för mycket på alla sätt. Det var omänskligt och sjukt: Här kunde jag i detalj få reda på hur tillverkningen av en baptik-thirt går till. Men inte bara det: Tröjans historia, kända baptik-bärare och tvättråd. Längst mer i mailet hade säljaren skrivit
TRÖJANS TIDIGARE ÄGARE
Mats Nilsson mats.miklo@ma.addici.com
Lollo Petterson lolliz@hotmail.com
"Frippe" mjukis_glassen@gmail.com
"varför?", "varför?", "varför?" skrek jag, i ett desperat behov av något slags svar på alla mina funderingar. Varför fick jag deras mailadresser? Varför hade tre personer av olika kön och ålder ägt tröjan? Varför låg jag här? Varför är stångåstadens golv så kalla och hårda och omöjliga för den mänskliga kroppen att anpassa sig till? Det var som om ett tjugotal floder svämmade över samtidigt inne i skallen och spred paranoia och skräck i psyket på mig. Fem miljarder frågor utan svar ställda under loppet av tre sekunder. Inte konstigt att saker började snurra allt snabbare. Floderna gick inte att stoppa. Til slut blev det för mycket, jag såg en ljusblixt och svimmade av förvirrning, oro och mental härdsmälta.
Jag hade svår huvudvärk och yrsel när jag vaknade. Gick ut och bara vandrade helt planlöst i flera timmar för att koppla av från den pärs jag gått igenom tidigare på kvällen. Jag gick till Statoil och köpte Lucky Strike och ett sexpack för att lugna ner mig. Drack och rökte, sparkade sönder nån jävla trähäst i en lekpark. Och när solen gick upp och jag var på väg hem svor jag på att aldrig mer tänka på det som hade hänt. Det lyckades. Tills nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)