Kebabhuset, Del 2 av 2: Om svårigheterna att hitta äkta kebabkött i en värdelös stad, om att bli nedsprutad med svidande grönsaksjuice

Nåväl. Nu befinner jag mig alltså på det här mytomspunna stället. Ingen märkte när jag stack från flyttbilen. Allt är lugn och ro. Magen kurrar, himlen är fortfarande blå. Förväntansfull tvekar jag ett par sekunder. Tänker tankarna ni fick ta del av i del 1 och kliver därefter in i den berömda kebaberian.

Personalen visar sig bestå av ett gäng härdade turkar. Flottiga gutter-faces som sett allt, hört allt, gjort allt. Dörren slår igen sådär lagom hårt bakom mig och jag möter deras desperata, uttråkade, bedjande och rent förbannat sövande blickar. Ser mig snabbt omkring för att inte börja hånle eller gråta och hittar faktiskt en ståtlig meny ovanför disken som räddar mig från ett mindre nervsammanbrott. Men jag kan tyvärr inte fokusera på de olika menyalternativen.Jag hör något slags ljud. Vartifrån? Vad? En brummande gammal solblekt kyl, visar det sig. Fylld av Smakis och Apotekarnes-cola. Vad är det för ett budget-ställe som nollan på efterfesten tipsade mig om? Bäst att inte döma alltför mycket i förväg, tänker jag och gör ett nytt försök att läsa deras meny.

Egentligen är hela processen onödig eftersom jag aldrig varit säkrare på vad jag vill ha. Innan jag hinner meddela det självklara, att jag vill ha en kebabtallrik med tomatsås men utan grillkrydda på pommes fritesen, börjar en av kebabmännen störa sig på mig. Han börjar trumma med pekfringret på sin touchscreen-kassa. Ser sig omkring. Säger någonting till en kollega på ett främmande språk och skakar därefter på huvudet. Det är något med att vistas bland folk vars eget språk man inte förstår. Nojan som kommer krypandes. Adrenalinet som börjar
pumpa. JAG GER MIG FAN PÅ ATT DET ÄR MIG DOM PRATAR OM! Men det känns löjligt att bara gå härifrån nu och jag känner även på mig att dagen inte direkt skulle bli bättre av ett sånt agerande, så jag säger högt "EN MENY #3 TACK". Därefter sträcker jag fram en hundralapp.

Kassören tar emot denna utan att möta min blick, utan att le, utan att bekräfta att han förstått och godtagit min beställning, utan att klart och tydligt bekräfta att mitt agerande är godkänt här på planeten Jorden. Han strör utan att bry sig ut mynt- och selmasedlar över disken. "Plocka din växel" är det enda han har att säga mig. Jag mumlar något som är ohörbart till och med för mig själv till svar och börjar därefter plocka upp min växel. För att jävlas tar jag en femma extra. "Läsk hämtar du i kylen", säger nu någon annan i personalstyrkan någonstans till höger om mig. Vem ser jag inte, jag är i färd med att fördela växeln i olika fickor så att det inte ska skramla överdrivet när jag går. Men när jag hör den här nye, okände snubben tilltala mig så här inser jag något: Tyst som en mus har han som nyss stod framför mig försvunnit ur mitt liv, kanske för alltid? Och utan att säga 5 min? 10 min? Vi kommer ut med det? Hur vet jag vad jag kommer serveras, hur vet jag att jag ens kommer bli serverad? En ivrig och hetsig inre monolog jag inte orkar återge resulterar i den logiska slutsatsen att min beställning faktiskt håller på att behandlas. Skulle den inte vara det ser jag ingen anledning till att man nyligen beordrade mig att hämta dricka.

Nu vill jag inte försöka uppnå någon form av samförstånd och glädje mellan mig och personalen längre. Nu vill jag äta och vara för mig själv. Jag tar en fucking apotekarnescola, precis som om jag vore fem år och på besök hos mormor. Det går en ilning längs med ryggraden. Länge sen jag
med skakande fingrar greppade en läskflaska. PET eller dricks- eller plastglas har blivit standard på sistone. Visst, jag har druckit öl på flaska, men det är en helt annan grej. Lyckas varjefall hitta en öppnare och börjar mot min vilja nästan se fram emot att dricka min läsk när coladoften kommer farandes upp mot mig och vidare in i näsan. Tar plastbestick och ett femtontalservetter. För sent får jag se att det finns brickor att använda som underlägg. Suckar djupt och försöker memorera stället brickorna står på. Så att jag vet tills nästa gång, om nu kebaben visar sig vara rena rama trolldrycken för både smaklökar och själ.

Jag beslutar mig för att se mig omkring, behöver hitta en bra plats här och nu. En tjockis med WoW-tröja och läderrock sitter och läser Aftonbladets nöjessidor. Tänker troligtvis på hur det vore att knulla en alv i verkligheten. En tjej pratar i mobilen om sitt senaste blogginlägg i vilket hon ljugit om en ponnyhästs för- och nackdelar för att locka till sig köpare samtidigt som hon pekar på de ingredienser hon vill ha sin politiskt korrekta falafel. Självklart går jag snabbt förbi båda två.

"MENY 3 TOMATSÅS KLAR!" Vrålar någon omotiverat vresigt och hetsigt precis när jag har hunnit sätta mig. Ordet "TOMATSÅS" betonar han på ett onaturligt och löjligt sätt. Det är ungefär som om det vore pretentiöst eller värdelöst att ha tomatsås på kebaben. Jag tar tallriken utan att säga ett ord, stirrar bara in i hans korpsvarta ögon och på den lilla gråaktiga kalufs som tittar fram under den kebabhuset-kepsen. "Varför har ni det som alternativ om det nu är så JÄVLA äckligt?" frågar jag efter att ha tagit min plasttallrik(!) från disken. Som svar tittar han bara oförstående på mig, rycker på axlarna och skrattar till. Han tar upp en griptång, börjar veva runt med den i nån skål och greppar tag i några fefferonis. Han stirrar fortfarande på mig medan han lyfter upp tången ur skålen. Han lyfter och lyfter och lyfter, nu rinner det från den fefferonitäckta tången. Plötsligt klämmer han till utav helvete med tången varpå fefferonin sprängs och en stark saftstråle träffar mig på hakan i hög hastighet. Det svider naturligtvis till. Jag grinar illa och tar mig för halsen. Nu låtsas han som ingenting. Han säger "Ät nu, smaklig måltid!". Vad svarar man på det?

De här grabbarna är uppenbart alltför härdade och erfarna för att acceptera något som helst nytänk eller ifrågasättande. Drabbad av medkänsla, de här männen har trots allt serverat Linköpings vidrigaste gäng natt efter natt efter natt i säg åtta år, sväljer jag stoltheten och går och sätter mig.

Min förmåga att sätta mig in i kebabmännens situation både förvånar och glädjer mig. I drömmen visade jag ingen pardon, där smällde det bara. Här tycks jag ha samvete, insikt, förståelse för omvärlden. Håller mitt medvetande på att expandera? Har jag kommit i kontakt med ett högre väsen? Jag skrattar till, ett par droppar apotekarnes tar sig upp genom fel kroppshålor och börjar droppa ut genom näsan. Men så skärper jag till mig, det är äntligen dags att äta. Larviga tankar kan vänta. Jag har kanske sextio år till på mig att tänka ut dem.

Kebaben är grå och smaklös. Visst är det kebabkött. Men de har skurit de i tunna förbannade strimlor. De har inte kryddat det annat än med salt. De har dessutom lagt det i en stor hög ÖVER mina pommes för att på klassiskt Trompe l'oeil-manér lura ögat. Men det här tricket har jag sett för. I Turkiet la dem kebaben i högen på sidan om pommesen men la istället brödbitar under det översta lagret av kebabkött. Trots all svidande kritik går det inte att komma
ifrån det faktum att det faktiskt är riktig kebab jag serveras. Att den trots alla sina brister smakar bättre än allt annat skräpmatskött jag serverats i den här vidriga hålan. Dessutom smakar mina pommes helt ok. De är hårda, de verkar färskt tillagade. Dessutom krasar det sådär lagom mycket när man biter i dem. Det är en underbar känsla och kanske är det ren lycka jag upplever i några sekunder.

Middagen är fin. Medan jag äter blir jag allt klarare i huvudet. Jag inser hur och varför jag beslutade mig för att flytta ihop med Mia. Det känns helt rätt, hur kunde jag ens tvivla? Jag tycker mig kunna reda ut en del mentala knutar, tycker mig kunna åka slalom mellan alla mina problem ner till en varm ångande utepool i vilken några godhjärtade, nakna honor förväntansfullt väntar på min ankomst. Vid sidan om poolen ser jag ett tjugotal nystrikta batik-shirts med alla tänkbara mönster. Det är paradiset. Det är den mentala hälsan metaforiserad.

Sedan inser jag att det här med Mia var långt ifrån det enda jag kom hit för att tänka igenom: batik-tröjan, drömmen, och nu när jag tänker efter igen kanske hela jävla Mia-historien ändå, trots vad jag nyss kommit fram till. Jag börjar återigen tänka på Mia-historien. Det är den enda av verklig betydelse, inser jag. Det är något bestämt. Det andra ska jag glömma, det vill jag aldrig mer tänka på.

Drömmen? Kan betyda vad fan som helst. Det råder ingen konsensus om drömmens syfte eller betydelse. Diverse psykoanalytiker, neurologer, drömtydare, spåmän och självlärda experter påstår sig samtliga känna till sanningen om drömmen samt metod för eventuell uttolkning. Samtliga har exakt lika ruttna argument för varför det är så och så istället för så och så.

Batiktröjan? En rad skumma händelser utan egentligt sammanhang, bara spratt ett omoget Jogge-psyke spelade på sig själv.

Mia? Mia och jag träffades på mitt förra jobb, ett underbetalt jobb som städare på Schneider Electric AB i Flen. Man kan nog säga att hon räddade mig. Men hur? Den här tanken blir stor och svällande, den blir så pass stor att en separat berättelse är på sin plats.

Den måste skrivas ner, inser jag. Går fram till disken och tar en kulspetspenna som passande nog ligger och skräpar vid ett par tidningar. Sedan sätter jag mig och börjar skriva ner min och Mias historia på ett par servetter. Inspirationen och klarheten finns här och nu. Det finns ingen tid att förlora. Jag skriver: ....

I nästa avsnitt: Jag beskriver på ett femtontal pappersservetter EXAKT hur jag träffade Mia. Jag tycker mig få en överblick över min livssituation. Berättelsen om flytten fortsätter.

Kebabhuset, del 1 av 2

Kebabhuset ligger skitdåligt benäget ca 50 meter från Ågatan. Haket ligger i ett hus som, om det låg i Tyskland, med all säkerhet skulle inhyst någon slags friteatergrupp. En grupp som envisades med att sätta upp föreställningar fyllda med (eller varför inte översvämmade av) akrobatkonster och fridans.

Det är väl fint att sminka sig, oavsett vilket kön man är. Antar jag. Eller varför inte jonglera med motorsågar och kaninungar. Helt OK. Accepterat. Skaffa långt hår. Börja prata på påhittad dialekt. Hoppa i vattenpölar, kratta omotiverat på grusplaner du hittar under ensamma månskenspromenader längs med stångån. Gå fram till folk som stirrar på din svarta läderrock och meddela att du faktiskt aldrig svettas. Fast det ser så varmt ut. Eftersom du haft svarta kläder på dig så länge att du förlorat förmågan att svettas.

Allt är ok. Men vira en lina mellan två träd och kliver upp på den och allt känns "pinigt" och "farligt" och "spännande" på ett sätt du inte upplevt sen du var åtta och Det Svenska Folket kommer kollektivt vinka tack och adjö. Linda in dig i tyger, rulla omkring på granris. Krysta och kläm dig på bröstpartiet. Hejdå min vän. Omyndighetsförklaringen kommer på Posten imorgon. Sådana är vi SVENSKAR. Toleranta som Jesus Kristus himself så länge ingen jävel kliver upp på rep eller larvar sig med tyger. Vi alltså i Sverige och här finns ingen plats för de fjollor, bögar och nervsjuka som roar sig med något dylikt.

Herregud vilken fart det är på hjärnan Jogge? Så här har inte tankebanorna sett ut innan? Jag vet. Någonting hände under den där drömsekvensen.

Det var i varje fall inte meningen att det här skulle bli en uppsats om estetiska missfoster. Förlåt. Jag ska berätta mer om Kebabhuset. Det är alltså en s.k. "kebabrestaurang" som håller öppet till tre om nätterna. Alltså under de dagar som folk super som svin, det vill säga onsdag, torsdag, fredag, lördag. Själv har jag aldrig vart där. Anledningen till att jag gick hit är att stället tydligen serverar RIKTIG kebab. I Linköping är det någonting unikt. På nästan alla ställen steker man blandfärs och öser på grillkrydda. Sedan täcker man hela jävla tallriken med Eldorado vitlökssås och hoppas att low-lifesen som handlar ska vara för trötta för att märka något. Under de månader jag bodde i Ryd orsakade detta ett helvete. Hur många gånger såg jag inte den stelnade blandfärsen ligga där i små klumpar och utge sig för att vara kebab? Efter tre misslyckade försök att lära mig älska den här "Nykebaben" slutade jag handla av det sinnessjuka gänget på pizzerian i Ryds centrum.

Hela stället var ett stort skämt: Ingen burkläsk, gulaktig pizzasallad och usel, halvt efterbliven personal som påminde om råttor. Därefter höll jag mig borta från kebab i ett par månader. Hörde mig för bland kompisar, men ingen verkade förstå vad jag pratade om. Alla ansåg att kebaben här var det bästa de hade varit med om. Varje dag hade nån kompis på msn ett visningsmeddelande som tillkännagav att han/hon var upptagen med att äta det. Jag laddade ner ett tillvalsprogram till MSN Messenger så att jag skulle slippa se deras meddelandet. Efter installationen av programmet fick jag ett erbjudande om att gå ut på en hemsida. På hemsidan kunde jag läsa Koranen och läsa vanliga frågor&svar om Islam på åtta olika språk. Det var tydligen programmets upphovsman som drev sidan. På en efterfest diskuterar jag mitt skräpmatsdilemma med en kompis. Han säger att han förstår vad jag pratar om, att han har exakt samma problem med "den här flådiga jävla överklass-stan" men att han hittat en lösning, en lösning som stavades KEBABHUSET.

En neurotisk kulturstudent får vad han förtjänar & Det visar sig att Jogge utsatts för Dallas-tricket

När knät glider framåt glider naturligtvis resten av kroppen efter. Fråga mig inte HUR det viker sig, för det är omöjligt att säga. Jag snavar, halkar till, glider och faller till slut framlänges ner på golvet. Jag känner att det mer eller mindre börjar spruta blod ur knät. Hur bota? Gå till toaletten och leta efter en första-hjälpen-väska? Ja.

Tar stöd mot köksbordet och reser mig. Och inser då genast att hyresgästen i den här hålan knappast äger varken gasbinda eller bamseplåster, eftersom Lägenheten ser för jävlig ut.
Troligtvis är det någon kulturstudent som bor här.

Här finns, bland annat, ett s.k. rustikt skrivbord., en 28"Luxor-TV och en kokvrå. Intorkade rester av pasta och smör på spisen. En trasig ikea-soffa. Jag lyfter på en av soffkuddarna och mycket riktigt - där ligger en femtioöring och ett par torkade, halvruttna ostbågar. Förutom detta ser jag ett PlayStation 2(!) av den gamla, feta och asplastiga modellen. Här finns dessutom Salvador Dali-affischer som helt klart är köpta på Gallerix.

Men det som får mig att smälla av är ändå bokhyllan. Där fins, kort sagt, en helvetes massa böcker. Lagerlöf, Dostoyevskiy (eller vad fan han heter), Östergren, "Grekiska Dramer", "Litteraturens Klassiker" & "Atlantis väljer ur världslitteraturen". Bara larviga och pretentiösa skitböcker om hypersensitiva psykosexuella tvångsonanister och dramer om hämndlystna, "vi-förstår-allt"-kvinnor med tillhörande män som dummar sig och sabbar allt fint i hela världen.

På något sätt känns det som om kroppen fysiskt reagerar på det jag ser. Blodet börjar forsa snabbare ur såret och jag vill genast få tag på den som bor här. Det kommer bli svårare att be om ursäkt för pissandet nu när jag inte längre tycker synd om min okända betraktare. Även om jag oftast är välvillig och snäll har jag min gräns för vad som är ok. Och den här lyan är inte ok, den är outhärdlig. Var är LCD-tv'n? Den optiska musen? Jens Lapidus gangster-böcker? Kort sagt: var är stil, smak, modernitet, nutid? Har jag av misstag klivit in i en tidskapsel och kommit trettio år tillbaka i tiden? Är lägenheten i själva verket en samlingsplats för något vänsterkollektiv som kommer hit för att bränna allsköns materia, sjunga kampsånger och röka hasch? Jag fastnar i de här tankegångarna ett tag och blir tvungen att sätta mig.

Efter att ha andats djupt ett par gånger är jag tillräckligt koncentrerad för att tänka på annat än blodet och de intryck jag fått av lägenheten. När medvetandet befinner sig här och nu igen så uppfattar jag nästan genast ett gnyende och ett slags flåsiga andetag inifrån ett närliggande rum, som jag genom uteslutningsmetoden och känsla inser är toaletten. Dörren är stängd men andningsljuden hörs tydligt ändå. Måste vara jobbigt när man skiter. Ännu ett minus för lägenheten, som nu är med på min mentala topplista över saker som är det äckligaste jag vet.

Jag känner på dörrhandtaget: Det är öppet. Kliver in och ser en fullvuxen man ligga i fosterställning vid en slags duschinrättning. Jag ser honom inte tydligt eftersom han virat in sig i sitt blekta, gulgråaktiga duschdrapperi. Som han med all säkerhet "ärvt" från sin förra hyresgäst och vart för snål för att byta ut mot ett nytt, ett fräscht, ett hygieniskt. Vad FAN skulle jag in här och göra?

Tanken på att be om ursäkt för mitt pissande ser jag nu som rentav löjlig. Det är nu tydligt att det är den här mystiska gnyende mannen med andningsproblem som behöver be om ursäkt. För
sitt sätt att bo, för sitt sätt att möblera. Ja, för sitt sätt att leva. Jag blir aggressiv och ryter till.
"Kom ut därifrån!".
"J-j-ag såg inget". "Av vadå?".
"Ja jag menar jag såg att du v-v-v-ar där ute men inte att du gjorde nåt".
"Vad skulle jag ha gjort menar du?".
"Vet inte".
"Säg nu, så där skulle du aldrig säga om du inte visste nåt".
"Jag såg att du höll på med en flaska, men jag såg inte VAD du gjorde, jag lovar".
"Det såg du visst, ditt svin. Det hörs på ditt sätt att andas. Varför skulle du sitta gömd om du inte visste nåt?".
"Ok.. du p-p-p" "P-P-P VAD? Pissade? Pallade? Pullade? Pajade? Du killen, gör mig en tjänst, snacka så man hör vad du säger".

Han säger inget utan fortsätter snörvla och pipa nervöst. Jag tar en kort paus. Andas djupt och bestämmer mig för att hjälpa till, för att lugna ner den här förvirrade killen lite, för att ge honom en sista chans.

"Ja, jag pissade på flaskan. Den gick mig på nerverna och jag ber om ursäkt. Jag är ingen sjuk snubbe som gillar att blotta sig."

Fortfarande tystnad. Bara för att man är nervös behöver man inte vara oförskämd, resonerar jag, och släpper fram kaos och ilska. En fullvuxen man som respekterar sig själv måste som sagt ha vissa bestämda regler. Regler för vad som kan anses ok och vad som kan anses vara åt helvete. Den här stammande idioten ska ha en käftsmäll, kanske två. Full Metal Jacket gick på TV igår. Jag äcklades av scenen där de slog tjockisen med tvålar och handdukar.
"Våld är inte min grej" tänkte jag. "Det är nog ALDRIG rätt med våld!?!" tänkte jag. Det finns alltid en bättre utväg" resonerade jag. "Jag ska bli lugn och rationell hädanefter" övertygade jag slutligen mig själv om. Men nu tycks det självklart att inget här på jorden är så eller så, svart eller vitt, ont eller gott.

Ibland är det enda rätta att dra en fet knytnäve över käft, hak, näsa eller torso och ibland är det väl fel antar jag. Men just nu är det rätt. Så in i helvete rätt. Alltså? Jaha. Ok. Nu fattar jag. Dags att omsätta din nyvunna insikt i praktisk handling Jogge. Självklart, herr hjärna.

"Titta upp ett tag". "Jag vill be om ursäkt igen, kolla mig i ögonen, jag är lugn nu, jag lovar! Nu reder vi ut det här va? Det har varit en rätt hetsig dag, vaknade plötsligt upp här ute på innergården och var rätt förvirrad visste inte vad jag gjorde." lyckas jag säga utan att vare sig skratta ihjäl mig eller spy ner mig själv av rent hat mot mitt eget ruttna skådespeleri. För nu menar jag inte ett ord, nu vill jag bara locka fram grisen som gömmer sig under den här svinstians skitiga drapperier.

Det darrar och prasslar inuti det förbannade draperiet. Killen som gömmer sig har uppenbarligen fastnat. Rörelserna blir hetsigare och det känns för några sekunder som om killen kommer kämpa till döds där inne. Så tittar ett riktigt fult jävla tryne ut. Ett fejs som gråit och blött näsblod. Ett fejs beprytt med larviga lacoste-glasögon. Finnig, oren hy. Donkey-kong-t-shirt. En s.k. "cool nörd". Fy fan. "Super Nintendo slutade existera när du var 13 år killen. Dags att vakna och bli vuxen" säger jag i gravallvarligt tonläge och klipper till den fan rakt över käften. Det känns som fan i knogarna när näve möter käft. Jag känner hur en tand eller två lossnar och inser att slaget tagit perfekt. Killen skriker till varpå ögongloberna blir glansiga och börjar rulla. Nu gäller det. Behövs en smäll till? Nej: Han gurglar till och därefter svimmar han av kombinationen chock/smärta.

Äntligen är historien utredd. Samhället accepterar i allt för stor utsträckning s.k. "alternativa livsstilar". En 22-årig kille bär en urlöjlig t-shirt med en apa. Någon annan försöker likna en vampyr och låter slipa sina hörntänder för 10000:-. En tredje beställer u2-shorts från Irland. En fjärde lägger alla Paulo Coehlo-böcker i sin varukorg på Adlibris och får orgasm när hon trycker "Beställ!". Lixom SNÄLLA? Civilkurage existerar knappast längre. Eller? Jo. Hos Jogge existerar det utav bara fan. Vilket jag just visat.

Nöjd med gärningen skrattar jag till, stänger dörren till toaletten och går ut till kylskåpet. Där hittar jag öl & delicatobollar. Knyter en kökshandduk kring mitt blödande knä och sätter mig i soffan för att äta. Efter två öl blir jag dåsig och slumrar till.

Nu vaknar jag igen. På riktigt. Alltihop var en löjlig dröm. Jag tänker på hur många gånger Dallas-tricket använts i olika filmer/serier och böcker och hur man inte kan låta bli att tänka på just Dallas så fort något visar sig vara en dröm. Att en såpass sunkig serie fått en sån stor roll i populärkulturen & i vårt s.k. "kollektiva medvetande" känns inte alls bra. Hade det till exempel varit Fresh Prince i Bel-Air hade jag bara skrattat, slutat bry mig om det inträffade och istället börjat tänka på en rolig one-liner Will Smith fällt i någon av alla sina toppenrullar. Men nu kan jag inte ens tänka på Will Smith utan att associera till min skumma upplevelse i drömmens parallella universum. Tack som fan för det du, hjärna. Återigen har något fint och oförstört, Will Smith i det här fallet, besudlats och smutsas ner tack vare felkopplade associationsbanor.

Drömmen var påträngande och symbolisk, men hur då symbolisk? Jag reser mig upp från madrassen och går ut i dagsljuset. Mia ser jag ingenstans. Ingen granne heller. Skönt - då kan jag sticka till Kebabhuset. Ta en tallrik, sätta mig och tänka över saker och ting.

Det verkar som om jag behöver det.